Läsarbrev

Skriv och berätta om ditt liv och dina tankar!

Projektet Min farfar kom till Sverige utgår från breven som skrevs mellan åren 1915 och 1930 från familjen i Danmark till sonen i Sverige. Otto som min farfar hette lämnade familj, vänner och allt känt och älskat i Danmark för att söka sig ett bättre liv i Sverige.
Att breven finns kvar och kan läsas idag 100 år senare levandegör vad som var viktigt och hur man tänkte i vardagen i början på 1900-talet. De kan också ses som en slags källa till hur det är att vara människa då som nu.
Då för 100 år sedan skedde kommunikation och kontakt mest med brev. Idag skrivs relativt få brev, men desto mer kommunikation sker elektroniskt. Det går mycket, mycket fortare, men kanske sparas inte så stor del av korrespondensen till nästa generation av läsare. Vad kommer som kommer att finnas kvar av dagens vardagstankar vet vi ännu ej.
Vad skulle du skriva eller berätta om? Vad är viktigt i det dagliga livet för dig när det gäller skola, tankar på arbete och relationer, hur världen ser ut? Skriv och berätta!
Du kan skriva som du vill. Du kan t ex skriva till någon du känner eller känt eller till någon som du hittat på eller som du tror kommer att finnas i framtiden.
Ditt "brev" och andras kommer att ingå i projektet och så småningom ges ut i bokform.
Sänd dina brev, tankar och berättelser till  lenasfarfar@gmail.com

...........................................................................................................................................................
67.
Kära  Pappa
Grekland är otroligt vackert den här tiden av året, landet blomstrar och man kan verkligen känna att det våren är här, men den bästa delen av våren är påsken det ger en chansen att träffa släktingar man inte haft möjlighet att se på ett långt tag och visa sin tacksamhet till gud och hedra Jesus minne.

Vårt land lider just nu, men ikväll är vi ett enat folk som samlas i kyrkorna och gatornas festligheter. Igår var det långfredagen och kistan som symboliserade Jesus kropp bars runt bland folket och det var dekorerat med alla tänkbara blommor är glad att fastan är slut även om fastan är permanent för många under den ekonomiska kris vi har, många svälter här och det är svårt även för mig och vår släkt att få tag i mat till söndagens festmåltid. 

Men ikväll ska det heliga ljuset tändas och skickas mellan person till person och det får mig tänka på dig hur du alltid tände mitt ljus varje år du var alltid som lyckligast runt påsken och det är svårt att ha första påsken utan dig.  Men pengarna du skickar från Sverige har verkligen hjälpt vår familj och om några månader flyttar jag ner till Sverige 
Det kommer bli med både glädje och med smärta jag lämnar Grekland men det är det bästa för min utbildning och framtid och kan inte vänta att få krama om dig och se mina små systrars ansikten igen, det var allt för länge sen.  

Hur firar ni påsken i Sverige, finns det många ortodoxa eller är de flesta katoliker? Vet inte mycket om landet men ser fram emot att lära mig mer om Sveriges kultur. Tills vi ses krama om mina systrar och säg att vi ses snart. 
Älskar er.
Med varma hälsningar 
Airla

Läs kommentarerna i inlägget 2 april
...........................................................................................................................................................
66.
Hej kära syster! 
Det har bara gått någon månad och jag saknar dig redan galet mycket! Jag åkte ju hit för att studera på universitetet men konkurrensen är extremt hård. Dock så kom jag ändå in på ett ganska bra universitet men det var på håret! Det krävdes mycket slit och många timmars studerande. Jag har också försökt hitta ett jobb så jag slipper bo hemma hos familjen Huáng. Vilken tur att de är familjevänner så jag kunde få in en fot i det kinesiska samhället. De var så snälla som lät mig bo hos dem! Jag hade aldrig klarat mig så här långt utan dem. Det ser väldigt mörkt ut på jobbfronten och det är ännu omöjligare att skaffa bostad. Det är också knepigt med språket, det är väldigt svårt, men jag lär mig mer och mer varje dag så jag försöker vara optimistisk! Folk är också så himla artiga här! Undrar om de är så egentligen eller så uppfostras och växer de upp med att visa respekt för andra.

Jag kan berätta att kinamaten i Sverige inte alls är som kinamaten i Kina! Kinamaten hos er har ju blivit ”försvenskad”. Jag har bland annat ätit något som kallas Youtiao. Det är som friterad deg som vi åt som frukost tillsammans med risgröt. Till kvällsmat har vi ätit Zongi som var bacon och ris inlindat i bambublad. Det var jättegott! Kan även tillägga att jag är så himla lycklig att de faktiskt äter bacon här! 
Det har varit så himla spännande att testa all ny mat och träffa nytt spännande folk! Men samtidigt saknar jag mitt hemland, vår typiska svenska husmanskost och mina underbara vänner. Jag vet ju inte riktigt hur länge jag blir kvar här. Antingen kommer jag vilja åka hem igen eller så känner jag att jag trivs bra här och vill stanna, det får tiden avgöra.

Som du vet så har jag ju alltid velat bli journalist men så som läget är i Kina idag så finns det ingen riktig journalistik. Det är mycket korruption i landet, hur mycket vet man inte säkert på grund av att det inte är total pressfrihet. Massmedierna är under strikt bevakning och det är helt förbjudet att kritisera det kommunistiska partiet som styr landet. Som journalist vill man självklart inte att ens liv ska stå på spel bara genom att skriva en artikel. Kina är det land i världen som idag uträttar flest dödsstraff och det är ju långt ifrån hur du har det i Sverige tack och lov! Men det behövs förändring i detta land och jag tänker stå upp för Kinas befolknings rättigheter. Nu är jag ju en av dem. 

Självklart skiljer det mycket mellan Sverige och Kina. Eftersom vi bodde en bit ifrån varandra redan i Sverige så kunde vi åtminstone kommunicera frekvent med användning av våra mobiler eller via facebook. Tyvärr är det extremt dyrt att ringa till er där hemma härifrån och i Kina finns det ingen tillgång till facebook och twitter och andra sociala medier på grund av att det är förbjudet. Det är därför jag skriver till dig på det här sättet, genom att skicka ett brev. Samtidigt tycker jag själv att det är mycket trevligare att få ett brev. Det är mer personligt och jag hoppas du tycker det är lika trevligt som jag tycker det är! Jag hoppas att du skriver tillbaka till mig och berättar hur du har det hemma i Sverige! Hur är det med mamma och pappa? Och hur är det med katterna? 

Här i Kina mår jag dåligt när jag ser de stackars djuren. Ofta säljs de vid sidan av gatan eller så går kvinnor runt med små hundar i sina handväskor. Vi bor tyvärr på ett ställe där det inte är tillåtet med husdjur. Familjen Huáng har också velat skaffa djur men de tycker ju däremot inte att djuren behandlas på något jättehemskt sätt. 
Det finns vissa restauranger där man kan beställa både katt och hund. Jag har nyligen läst någonstans att vissa av djuren som äts egentligen är stulna husdjur! 

Krama katterna en extra gång från mig. Jag saknar Sverige och jag saknar er så mycket! Hoppas vi ses inom en inte alltför lång framtid!
Puss och kram
Frida

Läs kommentarerna i inlägget 30 mars 

...........................................................................................................................................................
65.
Min älskade syster
Jag har nu bott här i Fuengirola i Spanien i ett helt år. Tiden har bara runnit iväg och jag har aldrig trivts så mycket i ett land som jag gör nu. Det har verkligen varit mitt bästa år någonsin av dem 18 år jag levt! Vem vet, jag kanske var en spanjor i mitt tidigare liv? 
I början var jag rädd att denna flytt skulle bli mitt största misslyckande någonsin. Vilket jag idag stolt kan bekänna att det inte blev! Jag är så glad över att jag flyttat ned hit och det är dig jag har att tacka för det. Jag står i stor skuld till dig ska du veta! Om det inte vore för dig hade detta aldrig varit möjligt. 

Klimatet är varmt och behagligt, maten är underbar och det bästa av allt är människorna! Jag har aldrig någonsin stött på så öppna, varma och utåtriktade människor som här i Spanien. Här nere ler man till främlingar och ger presenter till sina grannar. Jag har en granne som är så generös med presenter att jag nästan blir tokig! Det är en äldre dam som kommer flera gånger i veckan med massa olika presenter, allt ifrån goda desserter till nödvändiga köksredskap. Haha?! Men det är inget att klaga över!! Det är helt enkelt en annan kultur här nere.  Här är det okej att äta middag klockan elva på kvällen och här är det tillåtet att gå ut en vanlig torsdag för att ta en öl eller två. På tal om något helt annat kan jag intyga att sjukvården är mycket bättre än den i Sverige! Inga långa väntetider, man har möjlighet att välja vilken läkare man vill gå till och jag har fått intrycket av att läkarna verkligen bryr sig om en och inte bara gör sitt jobb.

Nu ska jag och mina spanska amigos sätta oss och äta tapas nere vid strandpromenaden. Hoppas du har det lika bra som jag har det och att du lever livet lika mycket som jag gör! Saknar dig och längtar tills du kommer och hälsar på!
Puss och kram
Din käraste syster
.........................................................................................................................................................
64.
Hej Pappa! 
Nu har jag äntligen fått jobb! Fyra månader av sökande och slit är äntligen över. Nu kan jag äntligen försörja mig själv och börja betala tillbaka till dig. Allting faller på plats, lägenheten är färdigfixad och Italienskan blir bara bättre och bättre. Jag anser mig nu kunna språket flytande, det känns underbart. I och med att jag nu har ett jobb så går jag bara två gånger i veckan till språkskolan. Det funkar skitbra eftersom alla lektioner ligger tidigt på morgonen samtidigt som jag aldrig börjar jobba tidigare än halv elva.   

Jobbet jag fick är som servitör på restaurangen Antica Toretta. Vi åt på den tillsammans med släkten förra sommaren, minns du den? Den ligger lite i utkanten av Verona, inte mot vattnet utan ganska nära den där väskaffären där Ellen köpte den fula gröna fejkväskan. Tror du vet vilken restaurang jag pratar om, maten där är i alla fall svingod och den kommer jag så klart äta mycket av. Lönen är väl inget att hurra över men den duger så klart. Personalen är supersnälla och vi skrattar mycket tillsammans. Jag är jättenöjd med hur allt nu börjar flyta på, det mesta är som jag föreställt mig. 

Vad som återstår nu är väl att skaffa lite vänner, men det ska inte vara något problem då alla är så pass sociala här. Har träffat massa trevliga människor som jag verkligen skulle kunna umgås med. Till restaurangen kommer det tyvärr inte mycket folk i min ålder. När jag varit ute dock, på barer osv kan jag prata med nästan vem som helst. Carlo är en kille från jobbet som jag hänger mycket med. Han är dock 3 år äldre än mig men det gör inte så mycket, vi klickar bra ändå. Han brukar ibland dra med mig ut och käka tillsammans med sina vänner. 

Ungdomskulturen här skiljer sig dock mer än vad jag hade trott. Till det positiva måste jag säga eftersom jag gillar det sättet man umgås med varandra här. Här träffar man kompisar till sent på kvällen vare sig det är helg eller inte. Det spelar ingen roll om man börjar skolan klockan åtta nästa morgon, man följer med ut ändå. Man umgås fram till midnatt, överallt, på caféer, pubar, barer och hemma hos varandra. Jag gillar starkt att man här inte behöver dricka alkohol för att ha kul. Du kan lika gärna köpa en kaffe latte klockan 12 en tisdagskväll, här är det ingen som bryr sig. En annan grej jag tänkte på igår var när jag var ute med Carlo och hans vänner. På hela kvällen var det ingen som ens tittade på sin mobil, vilket aldrig skulle hända om en grupp svenskar var ute tillsammans på krogen. 

Vad kul förresten med en ny bil, hoppas jag får provköra den när jag kommer och hälsar på i vinter! På tal om bil förresten så kommer jag inte köpa en egen längre. Både för att jag nu kan gå till jobbet men också för att jag inte kommer ha råd haha.
Det var kul att höra från dig! hälsa Mamma och resten av familjen. Jag saknar er, vi ses i december!
Kram Moses

...........................................................................................................................................................
63.
Hej mamma!
Som du vet så är jag på Kreta och försöker få mitt liv att gå runt, jag har varit här i lite drygt ett år nu. Jag bor i en lägenhet som är ganska stor och bra. Jag längtar hem väldigt mycket, till både dig och alla andra människor i Sverige. Jag saknar naturen i Sverige, här på Kreta så är det olivlundar så långt ögat kan nå och det gör mig faktiskt lite deprimerad. Det är inte lika mycket variation på naturen i Grekland som det är i Sverige. Det finns inte årstider på samma sätt som i Sverige, det blir självklart lite kallare och mer regnigt mot vintrarna än vad det är på somrarna, men inte lika tydligt med alla färger på hösten eller snön på vintern som i Sverige.

Jag jobbar som bartender i en feststad som heter Hersonissos så det kommer mycket folk ifrån utlandet, en del är skandinaviska men de allra flesta är holländare eller britter så det är roligt med lite variation på folket. En del som jag jobbar tillsammans med är inte heller greker, tyvärr kommer de och går efter någon veckas jobb här. Den enda vännen jag haft under en längre tid här nere är Stefanos, även fast de flesta här är väldigt sociala. Tyvärr har han har gått ur skolan nu och måste göra militärtjänst i omkring ett år. Det är jag faktiskt ganska ledsen över och för att vara ärlig känns det lite hopplöst att sitta här nere utan några vänner fram tills nästa turistsäsong.

Jag skulle säga att jag trivs ganska bra här på somrarna, det är när turistsäsongerna är över som det är lite svårare för mig både ekonomiskt och socialt. Jag känner mig ganska ofta ensam då eftersom jag inte känner att jag och grekerna har jättemycket gemensamt. 
Jag kan några enkla fraser för att göra mig förstådd när jag handlar eller när jag hälsar på någon annan som inte förstår engelska. I det stora hela så är det ganska jobbigt med språkbarriären mellan mig och huvudbefolkningen, hur mycket jag än försöker att lära mig det här språket så går det inte.

Eftersom jag jobbar i en feststad som endast är öppen på somrarna när det är turistsäsong så är jag arbetslös nu när sommaren är över, så det är dags att försöka överleva på pengarna jag har kvar ifrån sommaren eller att försöka fixa ett jobb i någon lokal affär eller liknande, men hur ska jag kunna lyckas med det när jag inte ens lyckas förstå deras alfabet?

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till så jag hoppades på att du har något bra tips till mig, som du brukar. Funderar på att plugga lite grekiska så att jag förhoppningsvis kan få något jobb över vintern. 
Jag hoppas att ni har det bra hemma i Sverige och hälsa alla ifrån mig.
Kram,§ Tim

Läs kommentarerna i inlägget 20 mars 2015
.........................................................................................................................................................
62.
Hej Karen!
Min resa till Ryssland har minst sagt varit överväldigande. Jag har fått lära mig hur vacker och grym världen kan vara. Jag hade aldrig känt en sådan spänning som jag gjorde innan min resa. Jag var ivrig och redo att utforska världen. Om jag hade vetat vad som väntade mig utanför Sveriges gränser hade jag kanske aldrig sagt farväl till mitt hemland. Jag har hamnat i ett land där det är lagligt att hata men olagligt att älska.

Jag spenderade de första veckorna i Moskva genom att utforska vad staden hade att erbjuda. De bästa dagarna var då jag inte gjorde någonting alls. Friheten att inte behöva göra någonting alls gav mig full kontroll över mitt sinne. När du är lika gammal som mig så hoppas jag att du får uppleva samma sorts frihet. 

Jag träffade Dimitri i slutet av augusti. Han var den vackraste killen jag någonsin träffat, den finaste jag någonsin sett. Utan tvekan så blev vi kära i varandra och jag upplevde för första gången något jag trodde inte var menat för mig. Kärlek. Aldrig har jag träffat en annan människa som tänker på samma sätt som mig, någon som inte ifrågasätter varför jag är jag. Det är svårt att beskriva mina känslor från den här perioden. Jag var inte medveten om att en människa kunde bry sig så mycket om en annan individ förrän nu. 

Efter att jag hade spenderat mina första veckor på hotell så erbjöd Dimitri mig att få bo hemma hos honom. Jag tackade självklart ja. Det kändes konstigt att leva med någon annan, det var inte alls som på film, det var bättre. Att dela samma luft, ljus och värme kändes magiskt för mig. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att det var känslan att få uppleva något som endast vi kunde uppleva som betydde extra mycket för mig. 

Vi levde i vår egen värld, helt uteslutna från det jag nu kallar verkligheten. Jag hade glömt bort att det fanns andra saker än kärlek i världen. Men jag blev snabbt påmind. I början av oktober när vi var på väg hem från vår favoritrestaurang möter vi ett killgäng som bestod av fyra, max fem personer. De skrek något till oss på ryska men mina språkkunskaper svek mig då jag inte förstod vad de sa. Jag behövde inte förstå språket för att inse att de inte ville oss något väl. Dimitri överlevde inte kvällen. 

Det går inte en dag utan att jag tänker på den kvällen. Tror du att jag kunde gjort något annorlunda för att undvika hela situationen? Jag beskyller alltid mig själv. Det kanske skulle varit bättre om jag aldrig hade tagit mig utanför Sveriges gränser, då hade kanske Dimitri fortfarande levt idag. 

Du hade säkert förväntat dig ett mycket mer muntert brev men jag kan inte undvika att skriva om hur verkligheten är här. Snart kommer jag lämna detta hemska land och komma hem igen.
Jag har sett nog av den här delen av världen nu.

Din bästa vän, Simon

Läs kommentarerna i inlägget 16 mars 2015
..............................................................................................................................................................
61.
Hej Pappa!                           
Ursäkta för att du hör från mig så sent men har inte haft någon möjlighet att skriva förrän nu. 

Hoppas att allt är bra och hälsa till alla där hemma. Mitt första stopp på min ”världen runt resa” är Dubai, där jag befinner mig för tillfället. Det är så mycket som är annorlunda här och så mycket har hänt, jag ska försöka att få med så mycket som möjligt i detta brev.

Resan hit gick bra även om den var ganska lång, och som du vet så blir jag lätt uttråkad så det blev lite utav en utmaning! 



Jag träffade en trevlig tjej, Friederike, på planet som kom från Tyskland, fick alltså en chans att öva på min nästintill fruktansvärda tyska. Hur som helst Friederike hade nyligen varit i Israel och hade därmed en stämpel på det i passet. Av just den anledningen blev hon inte insläppt i Dubai och fick åka tillbaka igen. Självklart så lider jag med henne men samtidigt så var det aningen klantigt att inte kolla upp särskilda reseregler innan.

Jag visste ju sedan innan att kvinnor skulle täcka axlar och knän, men aldrig trodde jag att det var så strängt som det faktiskt är! Första dagen här vågade jag nästan inte gå ut för att jag kände mig för lättklädd och då hade jag en långärmad långklänning. Jag känner verkligen av kulturkrocken här och har lite svårt att acceptera hur landets jämställdhet ser ut. Jag som älskar att träna hade hoppats på att kunna utnyttja hotellets fina träningslokaler, men tydligen så fick inte kvinnor vistas där. Det var något som jag bara var tvungen att acceptera trots min besvikelse. Många sa åt mig att se på detta som en ny upplevelse och det försöker jag verkligen att göra. 

Men pappa du anar inte hur fantastik miljön är här, allt är så vacker och inspirerande! Blir så galet kär i alla de fina byggnaderna, och shoppingen!! Shoppingen är att dö för, den erbjuder allt som man någonsin kan önska. Jag trivs här det gör jag men då jag inte är 21 år än så har jag blivit nekat tillträde på vissa restauranger, men jag intalar mig att maten säkert inte är god. Människorna här är så trevliga (trots brist på humor hos en del) det är så fantastiskt lärorikt att jämföra våra kulturer.  De tycker att det är absurt att vi tillåter homosexuella och att vi inte har dödsstraff. Blev nästan lite ledsen när jag hörde det då det kränker flera mänskliga rättigheter men sa inget då det är deras åsikter och vem är jag att klanka ner på dem, dessutom är jag ju gäst i deras land.

Jag har nog väldigt blandade känslor för detta land, kärlek blandat med något som liknar hat. Men jag kommer att ta med mig flera nya erfarenheter och kunskaper härifrån, positiva som negativa. Nästa plats i världen jag ska besöka är Bangkok och jag är minst sagt ivrig men samtidigt väldigt nervös.
Jag saknar dig och hör av mig så fort jag får tillfälle.
Kram, Tiffany 

...........................................................................................................................................................
60.
Hej Mamma!
Håller på att packa upp för fullt här borta, fortfarande efter 2 dagar men har inte riktigt haft tid, har varit upptaget med annat. Men bestämde mig för att ta en paus och skriva till dig, lägenheten var nästan som jag trodde lite mindre bara. Annars passar den mig jättebra, jag har t.o.m. havsutsikt från balkongen i sovrummet. Min hyresvärd är en jättetrevlig liten man och jag har redan fått kontakt med mina grannar som ska visa mig runt i centrum imorgon som bara ligger 2km härifrån. Har turen att den närmsta mataffären ligger drygt 10m härifrån, bara runt hörnet.

Har varit på en jobbintervju igår och ska på nästa imorgon, det är samma jobb nämligen två svenska call centers men på två olika skandinaviska företag. Tur att de inte krävde att jag skulle kunna spanska, för jag minns inte mycket av den.
Människorna här är jättetrevliga och det märks att de gillar när det kommer nytt folk. De är väldigt nyfikna på mig, speciellt männen då jag går runt med blont hår och alla andra är mörkhåriga, men det är lugnt. 

Det som är skillnad över människorna och dem hemma i Sverige är att folk här borta är överlag mycket gladare och tar inte allt så allvarligt vilket jag trivs otroligt bra med. 

Det märks också att Spanien är ett kulturrikt land, finns massor med konst gallerior. Du vet ju hur jag är, gillar Nerja väldigt mycket och Spaniens kultur för det är alltid någonting som händer nere i centrum alla dagar i veckan och tycker om det. Lär mig väldigt mycket om folket här samt jobben. Maten här är gudomlig och vin är en favoritdryck här, det märks då det dricks i mängder. 
Hoppas ni har det bra hemma i Sverige och hälsa till resten av familjen!
Kram Fanny 

Läs kommentarerna i inlägget 8 mars 2015
..........................................................................................................................................................
Foto och Copy right Ludwig Riml
59.
Hej Lisa, kan du fatta att jag har varit i Indien i nästan en månad nu? Det känns konstigt men så kul. Det har också varit väldigt tröttsamt. Så mycket nya intryck, saker att lära sig och så mycket hemskt. Men Indien är ett så fint land. Det är så mycket färger och lukter, första dagarna gick jag bara och log. Det är riktigt vackert.

Jag bor tillsammans med två andra lärare som jobbar på samma skola som mig. Jag bodde ju på ett hostel första dagarna och när jag berättade det för de andra på skolan så erbjöd en av de två mig ett rum direkt. De är väldigt vänliga. Det är jag, Adya och Dasras. Men jag förväntas hjälpa till väldigt mycket. Dasras behöver inte hjälpa till alls, bara för att han är man, det känns väldigt konstigt. All städning, tvättning och matlagning tar jag och Adya hand om. Maten är förresten fett stark (du vet ju hur känslig jag är) och första kvällen hos dem trodde jag att jag skulle dö. Men det gör inte så mycket, för maten är så himla god ändå. 

Adya varnade mig direkt när jag flyttade till dem att inte vara ute på kvällarna. Hon sa att tjejer, speciellt inte jag som är vit, inte ska vara ute på kvällarna här. Det är för farligt. Hon berättar hela tiden om nya våldtäkter nära oss, men inga blir dömda. Jag har inte varit ute senare än klockan åtta på kvällen här, för det känns så obehagligt. I Sverige har jag alltid varit rädd för att gå ensam ute i mörkret, men det här är en helt annan grej. Den kvällen jag kom hem vid åtta ungefär var det flera killar som skrek efter mig. De sa saker om min hy och om min kropp. Det känns inte bra alls. Min hy är förresten något väldigt intressant, inte bara för killar. Det är många som tittar, beundrande och konstigt. Många barn går fram och vill känna på min hud. Det känns väldigt underligt. Visst var jag medveten om mina privilegier hemma i Sverige, men en förstår på riktigt allt en får serverat om en är vit när en besöker länder som dessa. Det finns krämer som ska göra en vitare? Det är så sjukt!

Jobbet har varit givande men det är så annorlunda än i Sverige. Jag är lärare till motsvarande mellanstadiet här och första veckan gick jag bara och gapade för att det är så strikt. Hittills har jag bara fått gå bredvid en annan lärare (hon som jag bor med), så jag ska få lära mig hur jag ska vara med barnen. Varje morgon ställer de sig på led och sjunger nationalsången, de yngre barnen gör då morgongymnastik. (Kan du tänka dig oss träna på morgonen? De har sådan sjuk disciplin!) Barnen får inte leka eller busa annat än på rasterna. Om de fnissar eller pratar om annat på lektionerna händer det att läraren slår till barnet. Första gången det hände blev jag helt ställd. Jag mådde illa resten av dagen. Jag vet heller inte om jag får säga någonting, jag vill ju inte komma och säga åt dem hur de ska göra, men kan jag bara stå bredvid och se på? På rasten efter gick jag i alla fall fram till barnet som blivit slagen och frågade hur det var, hen kollade bara konstigt på mig. Det är obegripligt att barnen här får lära sig att de inte har rätt att säga ifrån, att de är ovana vid att vuxna frågar hur de mår. Jag får ont i magen varje gång det händer.
Men allt i skolan är inte negativt. Barnen är så fyllda med liv och glädje. De har massvis med frågor och hur mycket som helst att berätta om sina liv. Det är fint att se att de är med om så mycket hemskt, men du kan fortfarande se genuin lycka i deras ansikten.

Det är väl det största jag har att berätta egentligen. Jag har varit alldeles för trött för att utforska staden särskilt mycket så jag har mest sett vägen till skolan. Den är lång dock, och en kan se mycket på den vägen. Jag trodde att tempot i staden skulle vara hög och mycket stress, men det är ganska lugnt faktiskt. Det är mycket människor (och getter och kor på gatorna?), men de flesta är lugna.
Jag bor i en lägenhet i ett arbetarklass-kvarter här och skolan ligger nästan mitt i centrum. När du börjar gå ser det ganska vanligt ut men efter ett tag kommer du till slumområdena. Där sitter det poliosmittade barn och tigger pengar, trasiga hus och människor som är trasiga både på insidan och utsidan. Jag blir lika förlamad varje gång, det blir inte lättare att se fast jag gått förbi varje dag i två veckor. När jag har lösa pengar ger jag dem till barnen. Jag vet inte om det finns något mer jag kan göra. Egentligen vill jag ta hem allihop och krama om dem så mycket som jag bara kan. När du sedan går vidare och kommer mer in mot centrum kommer du till de rikas kvarter. Där finns det skyskrapor och kostymnissar på varje kvadratcentimeter. Det är så stora kontraster att man blir yr.
Men en sak som är fin på vägen till skolan är de olika religionerna. I Indien finns nästan alla sorters religioner men det finns heller inget förtryck mellan dem. På vägen går jag förbi en moské, en kyrka och ett tempel. Det känns fint att fast det finns så mycket brister i det här landet så råder det en stor religionsfrihet.

Jag saknar dig och våra små bröder så himla mycket. Skulle inte ha emot en stor syskonkram och filmmys med er just nu. Pussa på dem massvis från mig! (Ska försöka få iväg ett paket snart härifrån, har hittat lite saker som jag tror ni skulle tycka om!)
Massa kramar,
Sara.

PS. Det finns inte toalettpapper... DS.
..........................................................................................................................................................
Foto och Copy Right Christina Nordqvist
58.
Hej pappa!
Har precis kommit i ordning här i Alanya med allt. De två första månaderna bodde jag i Antalya och pluggade lite ämnen som jag skulle kunna ha mer nytta av här och lärde mig lite hur samhället och arbetsmarknaden fungerar här i Turkiet. Men de blev tydligen problem med min lägenhet som jag skulle få här i Alanya, så den kunde jag tyvärr inte flytta in i. 
Fick bo på ett hotell i närheten i en vecka sen löste de sig så nu har jag flyttat in och fixat klart allt. Läget här är alldeles underbart, har balkongutsikt över havet och de är bara att gå ut på gatan så ser jag centrum. Kunde inte få en bättre plats att bo på. 

Det var lite jobbigt till en början att kunna konversera med alla här för alla förstår ju inte engelska så bra och jag är ju själv. Men har kommit in i det lite nu och har redan träffat en annan tjej som också är ifrån Sverige och som bor i samma hus som mig, hon bor på våning 4 och jag bor på våning 7. 

Som jag pratat med dig tidigare så ska jag ha flera olika jobb här nere och ska få mitt första jobb redan imorgon! Är väldigt nervös men samtidigt förväntansfull, det första jobbet är en bartenderkurs med massa andra svenskar nere vid stranden, så de ska bli väldigt kul att träffa människor som är i samma situation som mig och som förstår mig när jag pratar.

Har hunnit gått runt lite inne i staden och kollat lite, och jag kan säga att de är väldigt annorlunda med artigheten här nere till skillnad från Sverige. Alla människor som man går förbi ler eller säger artigt ” Hello ” . Om man slänger en blick mot någonting som verkar intressant, ex en väska, en tröja så säger de direkt ” want to have this? You want to look closer? ”, de blir väldigt närgångna om man inte säger ifrån att man inte vill ha. Men det finns så mycket nytt här nere, klimatet är så mycket varmare och dofterna är annorlunda, det luktar mat, och andra sötsaker. Allt blir blandat och man känner värmen på ett annat sätt, de är ett annat klimat så värmen här nere är mer fuktig och inte så där brännande het som den är i Sverige under högsommaren. 

Något som jag märkte efter några dagar var att jobben här nere var väldigt svåra att få tag i, eller är man på så går det nog kanonbra, men de flesta jobben som man får är olagliga och får därför betala 1300kr om jag blir påkommen. Att få ett arbetstillstånd är inte de enklaste att få även om man är positiv och framåt. Man kan ju ansöka om att bli inkastare, diskare för de jobben är oftast väldigt lätta att få, samma som att sälja biljetter har jag hört. Man får 30 % av det man säljer, så säljer man mycket så får man en ganska bra summa pengar.

Men nu har jag fått koll på väldigt mycket här nere och jag känner att systemet här nere jämfört med Sverige är så mycket annorlunda och det är skönt med lite variation. Ska ta tag i mitt pluggande nu för jag har saker jag ska lära mig till nästa lektion som är redan imorgon bitti. Nu har du fått en liten uppdatering hur jag har de/ har haft de här nere och kommer förmodligen skriva ett till brev om några veckor igen när de närmar sig slutet här nere.
Ha de så bra och hälsa resten av familjen.

Kram från Isabelle! 

Läs kommentarerna i inlägget 28 februari 2015

..........................................................................................................................................................
57.
Min älskade mamma     
Efter ungefär ett års studerande på American University Washington D.C i USA har jag snart nått mitt slut. Jag har lyckats klarat alla kurser trots att de har varit svåra och att engelska inte är mitt starkaste ämne men ändå det språk man kan behärska något i alla fall, jag har lärt mig så mycket tack vare mycket tålamod från både lärare och mina nya vänner, utan dem hade jag aldrig klarat mig här. 

Jag har läst psykologi, spanska och matte här, vilket har varit bra eftersom det är de ämnena jag gillar mest. Jag har verkligen fått turen att komma in här, jag är så glad att ni gjorde så jag fick chansen att plugga i min favoritstad. 

Att jag fick bo hos en trevlig familj som verkligen ställer upp på allting gjorde verkligen mycket, de tar hand om mig som att jag verkligen är en i familjen och de räknar in mig i aktiviteter och de gör även så god mat. Trots att det är långt hemifrån hade jag bara hemlängtan i cirka 1 vecka och ville hem, men jag gav aldrig upp, vilket jag kan säga att jag är stolt över mig själv att jag gjorde. 

Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er! Detta är verkligen en upplevelse och jag är så lyckligt lottad över att du fick mig att göra den här resan. Jag älskar USA och har passat på att åka runt och kolla in olika delstater också. Det bästa stället vi besökte var Los Angeles, det passade mig perfekt eftersom det hade allt, sol, shopping och god mat.  Jag hade turen att inte slösa på så mycket pengar eftersom jag lyckades skaffa mig ett extrajobb på Starbucks här i Washington. 

Men det finns ingenting att klaga på förutom alla avgaser här och att det är mycket läxor, men det är ju så här och jag kan inte klaga, denna resa förtjänar alla att göra. Den har förändrat mig som person men även gjort att jag har växt upp ett starkt självförtroende och kan äntligen tänka att klarar jag det här, så klarar jag verkligen allt! 

USA är så stort och det finns så mycket att upptäcka! Vädret är oftast bra men det är ungefär som Sverige, alltså då oftast regn. 

Detta är bara början på en resa som jag aldrig verkligen aldrig kommer att glömma. Hoppas vi kan åka hit någon gång och att du skulle vilja uppleva det här med mig, kanske kan vi bila ner till Florida! 
Jag räknar ner dagarna tills jag kommer hem och vi kan ses. 
Vi ses snart!
Kram, Amanda

Läs kommentarerna i inlägget 25 februari 2015
................................................................................................................................................................
56.
Kära mor och far!
När jag skriver detta brev har det gått exakt en månad sedan jag landade i Riyadh i Saudiarabien och jag känner att det är dags att dela mina upplevelser. Jag möttes av Ibrahim på flygplatsen som planerat och i en taxi på väg till hans lägenhet pratade han om staden. Mitt första intryck av Riyadh var hur väldigt modern och utvecklad staden är. Sedan kom givetvis den extrema hettan som en chock, 36 grader i skuggan möttes jag av när jag klev av flygplanet. Men jag skriver inte detta brev för att berätta om det ökentorra klimatet eller imponerande stadsliv, utan för att berätta om en kvinnodiskriminering och könssegregering som jag inte har upplevt i något annat land. 

Det var redan under den andra dagen i Saudiarabien som jag först upptäckte det. Ibrahim tog mig till en fantastiskt fin restaurang i stadens inre kärna, men det var något som inte stämde. Restaurangen var uppdelad i två sektioner, varav den ena var till för ogifta män eller män utan sällskap av familj och den andra sektionen var avsatt för besökande familjer. När jag frågade Ibrahim var ensamstående kvinnor då ska äta svarade han att de oftast avisas från restaurangen, men att de undantagsvis får äta i ”familjesektionen”. Under den här månaden som jag har tillbringat i Saudiarabien har jag lärt mig att denna könssegregering där kvinnor diskrimineras är mycket omfattande, inte bara i restauranger. 

Det dröjde inte länge förrän jag insåg att fallet med restaurangen var etablerad i hela samhället. Det blev tydligt att män och kvinnor generellt var åtskilda på offentliga platser. När jag och Ibrahim en dag besökte en nöjespark visade det sig att öppettiderna var olika för män och kvinnor. Dessutom finns det inga kvinnor på de stränder som vi går till. Just nu jobbar jag som assistent för en advokat som känner Ibrahim, vilket ger en förvånansvärt hög lön, eftersom att inkomstskatt inte finns. Avdelningen är dock fri från kvinnor och denna könssegregering finns i alla yrken. Företag som startas måste skapa separata avdelningar avsatta för kvinnor. 

Det dröjde faktiskt ett tag tills jag uppfattade en mycket unik kvinnodiskriminering som Saudiarabien är ensam om att upprätthålla. Jag har under min tid i Riyadh inte sett en enda kvinnlig bilförare, vilket beror på att det är otillåtet för kvinnor att ta körkort här i landet. Ibrahim berättar hur hans far ständigt måste skjutsa sin fru till hennes arbetsplats. Det märkliga är att det inte är formellt förbjudet för kvinnor att köra bil sedan en ändring i lagen som skedde 2008. Men hur kan det vara ”tillåtet” att köra bil utan körkort? 

En varm kväll för ett par veckor sedan blev jag hembjuden till Ibrahims familj för att äta hemlagat lamm och ris, som är något av en nationalrätt här i Saudiarabien. Innan besöket fick jag några tydliga regler av Ibrahim som jag skulle följa under tiden i deras hem. Jag skulle till exempel klä mig formellt och inleda med frasen ”assalum alaikum” (Fred vare med dig). Jag skulle endast använda högerhanden för att äta och dricka och sedan var det mer saker som jag inte kommer ihåg. Under middagen blev det en het diskussion mellan Ibrahims far och mor. När jag frågade Ibrahim vad det handlade om svarade han att hans mor återigen har tagit upp diskussionen om att hon vill öppna ett bankkonto eftersom att hon vill sköta en del av ekonomin själv. Hon skulle göra det själv om det inte var så att hon behöver sin mans signatur för att göra det. 

Ja, ni läste rätt och detta gäller inte bara Ibrahims mor, såklart. I det här landet måste alla kvinnor ha en manlig vårdnadshavare som har rätt att förbjuda kvinnan ifrån att göra vissa saker. Kvinnor måste också ha tillstånd av sin manliga vårdnadshavare för att åka utomlands, ta ett jobb, i vissa fall få medicinsk vård eller för att skilja sig. Saker som kvinnor i Sverige tar för givet. Det är faktiskt otroligt att ett sådant välutvecklat land med ett fungerande välfärdsystem har en sådan outvecklad syn på jämställdhet. 

För övrigt känns det bra bo här, även om jag nu har fått en negativare bild av Saudiarabien gällande landets kvinnosyn. Givetvis saknar jag kalla Sverige och allt som händer där hemma, men det får vänta ett par månader. 
Hälsningar!   
Fredrik 

Läs kommentarerna i inlägget 21 februari 2015
...........................................................................................................................................................
55.
Hej mamma! Hur har ni det där hemma? Hur mår Pappa och Stella? Jag längtar efter er där hemma men jag måste säga att jag har det väldigt bra här.

Första veckorna har jag rest runt i landet, träffat massa nya människor och sett så många fina platser, som tex Robben garden, en gammal fängelseö där många apartheidfångar suttit bla den väldigt kända Nelson Mandela. Jag har också besökt Johannesburg där jag fick tillfällen att utforska affärerna och den lite mer ”turistiga” staden i Sydafrika. 

När jag ändå var på gång och utforskade landet så tänkte jag att det var lika bra att passa på att åka på ett klassiskt safari och se alla de djur som jag så länge velat se. Jag bokade en guidning i Kruger nationalpark och det var helt underbart, en sådan himla stor nationalpark med djur så som gigantiska elefanter och ståtliga lejon. 
Veckorna som turist var så himla roliga, men som du vet så är det inte min starka sida att hålla i pengar, därför kände jag att det var dags att leta jobb.

Efter mycket letande har jag äntligen hittat ett jobb på en restaurang, och en liten bostad i stadsdelen De waterkant som jag delar med en amerikan. Jag trivs på jobbet men det är väldigt slitigt. Lägenheten däremot är inte så trevlig, jag tror att jag såg någon slags ohyra i häromdagen, men området känns ganska tryggt och det är väl huvudsaken antar jag?

Att jobba på restaurangen gör att man träffar mycket olika människor från olika världsdelar och från olika klasser, såklart är det så att man för det mesta träffar de med lite mer pengar på restaurangen och de med lite mindre pengar utanför. Man märker att Sydafrika har stora klyftor och är ett segregerat land, ”svarta” och ”vita” umgås inte gärna tillsammans och hänger inte i samma kretsar. Det är riktigt synd med tanke på att något utav det bästa jag vet är att umgås med folk från olika världsdelar och med olika livssyner.

Alla säger att man inte ska vistas ute för sent själv och inte vara i ”fel” områden. Det tycker jag är lite tråkigt med tanke på att när man väl är här så vill man ju utforska så mycket av staden och landet som möjligt. Ibland känner vi absolut inte för att sitta inne hela kvällarna och då ger vi oss ut och utforskar staden, vi känner att vi bor i ett så pass tryggt område så att vi kan gå ut om vi är tillsammans i alla fall.

Jag har tre månader kvar här och det ska bli jättetråkigt när jag väl måste åka hem och lämna allt. Men det ska också bli skönt att komma hem till allt jag lämnat där. Jag saknar er varje dag, allra mest på morgonen när tröttheten sitter kvar och humöret inte alltid är på topp. Ta väl hand om Stella åt mig så ses vi om nittio dagar!

Älskar er!
Kram, Elinor

Läs kommentarerna i inlägget 19 februari 2015
............................................................................................................................................................
54.
Hej min vän! 
Nu har jag spenderat två av mina tre år här i Lettlands huvudstad Riga, därför tyckte jag det var på tiden att sända dig ett riktigt brev. Jag erkänner att Facebook och mejl har sin fördelar, men efter att ha spenderat fyra terminer med studier framför en datorskärm tyckte jag det skulle vara skönt med lite omväxling…

Jag kan inte förstå att det var två år sedan du och resten av gänget vinkade av mig på flygplatsen. Tiden har gått lika fort som den alltid gör när man har roligt! Egentligen vet jag inte varför det blev just Lettland och Riga, men känslan av att plugga utomlands lockade. Som du vet ville jag inte flytta för långt, att komma hem under lov och högtider har varit viktigt för mig. Du vet även att jag ville bo i ett land som inte var alltför olikt Sverige. Därför lät Lettland och Riga perfekt för mig! Under åren här har det dock visat sig att Sverige och Lettland inte är så lika som jag för två år sedan trodde. Till ytan kan det kanske verka så, men efter två år som student här har jag helt ändrat uppfattning. 

 Jag studerar på ”Stockholm School of Economics in Riga”, alltså ett ekonomiprogram i Stockholm med lokal i Riga. Här går jag med många andra svenska studenter men även en del från Lettland och andra länder. Skolan jag går på skiljer sig inte så mycket ifrån svenska universitet och högskolor. Jag antar att de vanliga skolorna runt om landet är mer annorlunda än den här, men än har jag inte fått tillfälle att besöka någon. 
En sak som jag lagt märke till är hur ungdomarna klär sig här. Under vardagarna kan du se skolelever i staden (de är något yngre än mig) gå runt i väldigt formella kläder.  Tonårstjejerna bär ofta knälång kjol och nylonstrumbyxor och killarna ofta en lite enklare kavaj. Jag är osäker på om skolan har någon klädkod för eleverna, eller om det bara är modet som är så. Ingen har likadana kläder så jag tror inte det är skoluniform. Gissa om man känner sig ledigt klädd i sina vanliga jeans och t-shirt.  

 Jag bor för tillfället i en liten etta i ett område ganska nära centrum. Det är ett ganska lugnt område, många barnfamiljer bor här men också många studenter. Tyvärr är det många tiggare och uteliggare överallt runt om på gatorna, många fler än i Sverige. Det gör mig ledsen att se så många fattiga, och man inser också vilket rikt land Sverige faktiskt är.  Men nog om det! I centrum ligger gamla stan, dit går jag ofta för att ta en fika med mina kompisar. Bakverken är helt fantastiska att titta på, men konstigt nog inte alls lika goda som de ser ut. Jag blir lika förvånad varje gång. Chokladen här är smaklös och smakar inte gott, tacka vet jag svensk Marabou!  

För att kunna betala min lilla lägenhet har jag varit tvungen att jobba vissa helger och kvällar. Därför arbetar jag numera på ett café i centrum. Det är mysigt och fint, men man märker verkligen skillnad på letter och svenskar när det kommer till att socialisera sig.  Jag har märkt att letter inte är lika bra på att småprata som vi svenskar. Inget snack om vädret och inget snack om senaste fotbollsmatchen på tv. Detta gör att det ofta uppstår långa tystnader. Konstigt nog verkar befolkningen här inte besväras lika mycket av dem som vi svenskar gör… 

Trots allt som är annorlunda här så gillar jag landet och dess invånare, jag hoppas att ni kan komma och hälsa på innan jag kommer hem! 
Kram från Charlotta. 

Läs kommentarerna i inlägget 17 februari 2015
............................................................................................................................................................
53.
Hej mamma och pappa!
Jag har det bra, trots att det varit en stor omställning att försöka känna mig som hemma här. För det är långt ifrån likadant att bo i Japan, som att bo hemma i Sverige. Det har varit en stor utmaning. Jag önskar ni var här så jag kunde berätta allt för er, men jag ska försöka skriva och berätta det mesta.

Min familj som jag bor hos är jättesnäll. Men jag märker att Japan ligger efter i jämställdhets-utvecklingen. Inte för att pappan beter sig dåligt, men det märks att det är han som bestämmer. Sonen i familjen är ett år yngre än mig, Akio. Han är bortskämd men väldigt rolig och tydligen väldigt bra på Judo. 
Det bekräftade mina fördomar om att de flesta japaner är bra på kampsporter. Vi bor i en lägenhet, som är väldigt stilren, och jag har fått eget rum som jag trivs bra med. Det enda tråkiga är att de har nästan inga färger alls. Inte en enda kudde eller gardin är i färg. Vi äter ofta ris eller nudlar, mycket grönsaker, och olika kötträtter. Och tänk, vi har faktiskt inte ätit sushi en enda gång!

Skolan har varit svårare att vänja sig vid. Jag visste att den var tuff, men kanske inte så här tuff. Å andra sidan tycker jag det är spännande och väldigt intressant att jämföra den med den svenska skolan. För det första har vi skoluniform, vilket jag tycker är väldigt tråkigt. Vi tjejer har blå kjolar och en vit blus på oss. Så alla kläder jag tog med mig kommer nog inte alls till användning. Det tar ungefär 30 minuter för mig och Akio att komma till skolan. Varje dag före första lektionen har vi morgonbön. Ibland är den inne och ibland ute framför ett tempel. Jag har sju lektioner per dag, som är 45 minuter långa. Mellan dem är det tio minuters rast. Alla lektioner ser nästan likadana ut – läraren skriver på tavlan och eleverna skriver av. Matlåda får jag ta med mig och maten äter vi i klassrummet. Före och efter varje lektion ställer man sig upp och bugar för läraren och tackar för lektionen. Snacka om respekt jämfört med hemma.

Alla pluggar väldigt mycket. Man får inte äta, prata, hålla på med mobiltelefoner eller liknande på lektionerna. Det är lärarna väldigt stränga med. Det konstiga med det hela är att det som är mest oacceptabelt i svensk skola, är acceptabelt här: att sova på lektionen. Ibland får man väcka folk för att de snarkar, men lärarna bryr sig verkligen inte. Extremt konstigt tycker jag, och jag skulle aldrig tänka tanken på att lägga mig och sova på en lektion.

Det mest konstiga är nog att det inte finns några städare eller städerskor. Så vilka städar skolan? Jo, vi elever. I slutet av skoldagen hjälps alla åt. Vissa sopar och torkar golven, andra städar toaletter, plockar skräp eller tömmer sopor. Tänk om vi gjorde det i Sverige. Det skulle typ bli uppror.

Med alla dessa regler kan man tro att skolan är tråkig och seg, men klasskänsla här är viktigt och alla har oftast väldigt kul ändå. Jag trivs jättebra och har träffat många nya vänner. På helgerna umgås vi med varandra och ibland åker vi till ett köpcentrum som är jättestort. Annars pluggar vi väldigt mycket tillsammans. Så jag har det bra. Jag börjar vänja mig och jag tror absolut jag kommer fortsätta trivas. 
Jag saknar er massor och jag hoppas ni tar hand om varandra. Vi hörs snart igen.
Hej då/Kajsa


............................................................................................................................................................
Foto och Copy right Ludwig Riml
52. Kära mamma
Jag befinner mig nu äntligen på plats i New Delhi, Indien, efter ett par veckors omkringresande i detta land. Om du visste vad jag sett och upplevt! Indien har på många sätt och vis överraskat mig. Jag trodde inte att det var möjligt att röra sig från en häpnadsväckande stor och starkt utvecklad storstad till ett slumområde där människor inte har mat för dagen – på ungefär 10 minuter. Det är, och det övergår mitt förstånd, dessvärre så Indien ser ut; klasskillnaderna är enorma. Det värsta är att jag inte kan göra något. Jag gav en liten flicka ett äpple jag hade i min ryggsäck, men kunde inte erbjuda en liten, mager pojke som stod 5 meter bort något överhuvudtaget. För första gången blev jag på allvar varse om hur sjukt världen fungerar; det finns otroligt mycket pengar i t.ex. västvärlden – men de spenderas hellre på en överflödig välfärd än att hjälpa människor i nöd. Jag kände mig så otillräcklig. 

För tillfället befinner jag mig dock på ett ställe där min insats gör skillnad. Genom den internationella volontärorganisation jag åkte med finns en personalstyrka på ungefär 20 personer, som nu sätter igång med undervisning i engelska och sexualkunskap. Främst inriktar sig undervisningen på många av de barn som har svårigheter i skolan eller inte alls möjlighet att gå i skolan. Det är fantastiskt kul att få träffa så mycket barn, speciellt eftersom deras uppväxt och bakgrund skiljer sig så mycket från min egna. Vi har många fria diskussioner i klassrummet, många är faktiskt ganska duktiga på engelska (och så använder jag mig av min ettåriga kurs i hindi), och de älskar att jämföra sin egen religion Hinduism med min, Kristendomen. 

Fastän det bara gått 2 veckor känner jag mig liten ensam (ironiskt va? Befinner mig i ett av världens mest folkrika land). Jag är enda svensken i volontärprojekten, och trots min förmåga att kunna kommunicera med andra, är det lite jobbigt att inte helt naturligt kunna småprata på svenska. Utöver det känner jag mig ibland lite bortkommen när det gäller seder och bruk. T.ex. fick jag förra veckan möjligheten att äta middag med den indiska ledningen för vårt projekt. Trots att jag försökt att läsa på hur man beter sig artigt, höjde jag många ögonbryn under kvällen – och jag har inte en aning om vad jag gjorde fel! Det kan bero på att jag tackade ja till mat direkt; det anses tydligen artigt att tacka nej den första gången man blir erbjuden mat. Eller så berodde det på att jag frågade om jag fick gå och ta ett glas vatten i köket; och köket är, har jag nu lärt mig, en väldigt privat del av hemmet och man ska tydligen inte gå dit om man inte är inbjuden. Inte alltid lätt att veta, men jag lär mig. 

Och om du visste hur mycket smakupplevelser jag haft! Maten här nere är något utöver den vanliga, svenska husmanskosten. Jag har aldrig stött på en sådan blandning av kryddor! Jag har aldrig förr lagt värde i olika matkulturer, men Indien har verkligen öppnat mina sinnen. När jag kommer hem ska jag definitivt introducera både det ena och det andra för dig och pappa. Jag är övertygad om att ni kommer att älska den indiska maten lika mycket som jag gör. I skrivande stund känner jag hur mycket jag saknar er. 

Jag inser nu vad som saknas här nere. Plockgodis. Det finns det inte tillstymmelse till, och min kropp fullkomligt skriker efter sötma efter all het mat härnere. Jag känner dock att jag inte kan åka hem för plockgodisets skull – jag får nog klara mig ett tag till. 
Men herregud, Kalles Kaviar… Här finns ingen kaviar. Det kanske jag kan åka hem för.
Jag älskar er.
Emilia. 

Läs kommentarerna i inlägget 6 februari 2015
...........................................................................................................................................................
51. 
Kära Farmor, vädret börjar nu gå åt kallare tider, även om Sveriges klimat är betydligt hårdare.
Jag börjar känna mig mer och mer hemma i mitt nya land men jag kan inte undgå att längta tillbaka hem ibland. Skillnaderna mellan länderna är större än vad jag först trodde och språket är en utmaning, alla pratar så fort! Den första veckan satt jag till större del som ett frågetecken när någon pratade med mig. Som tur är lär jag mig snabbt och kan redan gör mig förstådd i de flesta vardagssituationer. 

Jag delar rum med Marine, en tjej från den fransktalande delen av Belgien. Hon är betydligt bättre på språket än jag men jag är mer framåt vilket har visat sig vara till min fördel. 
Jag kommer väldigt bra överens med klassen jag går i och blandningen av nationaliteter gör det hela så mycket mer intressant. Vi har så roligt på lektionerna och på eftermiddagarna sitter vi i solen på olika caféer och umgås.  München är verkligen en fantastisk stad med vackra byggnader och parker. 

Mycket är, som sagt, väldigt annorlunda från Sverige här. Allt ifrån småsaker som att man inte förvarar mjölken i kylskåpet till öppenheten och vänligheten som finns främlingar emellan. Men jag har svårt att anpassa mig till familjen. Det ligger en tryckt stämning i huset och var gång vi kommer hem ifrån skolan blir vi ständigt ifrågasatta om varför vi är hemma så tidigt på kvällen. 

Här om kvällen sa frun något som gjorde mig väldigt upprörd. Vi inneboende satt och åt när hon kom fram till mig, klappade mig på låret och sa att jag var tjock. Hon skrattade till, och innan jag visste hur jag skulle reagerade hade hon redan lämnat rummet. Detta är dock inte första gången det händer. Var gång blir jag lika mållös för att sedan bli arg samtidigt som jag inte vågar säga ifrån. 

Igår var dock droppen som fick mig att känna att det var nog. Sent på kvällen började hon hysteriskt skälla på mig för att jag hade använt badrummet till att borsta tänderna. Hon ryckte ut nyckeln som satt i badrumsdörren, låste om och tog den med sig tillbaka till sitt sovrum. Innan hon gick, klargjorde hon att nu kunde minsann ingen använda badrummet förens hon vaknade dagen efter och det hela var mitt fel. Så i morse kastade jag ner alla mina tillhörigheter i mina väskor, lämnade en lapp om att jag hade flyttat och tog tåget in till centrum, ovetandes om vart jag skulle sova i natt.  

När jag kom till skolan så berättade jag situationen och jag fick akut flytta in hos min kompis Josefin från Stockholm. Jag är inte ledsen eller bitter för att det blev som det blev utan väljer att ta det som en upplevelse som jag kan ta lärdom av. Som tur är trivs jag nu jättebra i min nya familj.

Nu tänker jag njuta av resten av min tid här och jag ser fram emot oktoberfest som sker i slutet av september. Vi läser om det i skolan och det verkar väldigt rolig!  Alla Münchenbor klär upp sig i den tyska folkdräkten och samlas i stora öltält eller på tivolin som tillfälligt byggs upp runt om i staden. Festerna pågår långt in på nätterna men eftersom jag är under 18 så får jag inte vistas ute efter midnatt enligt lagen. En väldigt konstig lag om du frågar mig eftersom det är fullt lagligt att köpa vin och starköl från 16 års ålder men olagligt att vara ute på kvällen. 

Nu måste jag avsluta mitt brev, vi i klassen ska ut och äta avskedsmiddag eftersom några av oss åker hem till helgen.  Jag hoppas du har det bra och att jag hör ifrån dig snart!  
............................................................................................................................................................
Foto och Coy right Ludwig Riml
50.
Hej, mamma! 
Hur mår du? Jag mår bra här i Kraków.Trots att jag är i ett helt främmande land så känner jag att jag passar in här. Polen påminner mycket om Sverige på olika sätt och det står musikanter på gatorna och spelar svensk folkmusik. Något jag lade märke till första tiden härnere var hur rent det är på gatorna! Sveriges gator är rena soptippen i jämförelse. 
Du skulle älska denna stad och speciellt shoppingen, mamma. Det är gamla byggnader överallt och allt är så himla billigt. Till och med på H & M är det billigare. Jag känner mig riktigt rik här med mina sparpengar som jag inte alls skulle kunna överleva länge på i Sverige och hyran på lägenheten kostar bara 3500 svenska kronor i månaden (obs: har en tvåa), det är ungefär 1600 zloty. En svensk krona är 0,46 zloty. 

Min väninna har berättat lite om hur det är att leva här. Hon har sagt att hennes son går i årskurs tre nu och att skolutbildningen är likadan som i Sverige. Fast här är man mer fokuserad och inställd på att lyckas, man tar verkligen skolan och ens utbildning seriöst. Det märks, för hennes son som bara är 10 år är riktigt smart. Hon har även berättat att kvinnan har lägre lön än männen och att kvinnor oftast arbetar inom vården eller skola som är lågbetalda yrken – precis som i Sverige. 

Sedan berättade hon en sak som jag uppmärksammade mycket. Hon berättade att när hon blev gravid med sin son (i helt fel tidpunkt i livet) ville hon men fick inte göra abort. Undantagen för att göra abort är om fostret är gravt skadat eller missbildat, om mammans liv är i fara eller om kvinnan blivit utsatt för en våldtäkt och då blivit gravid. Man kan få upp till åtta års fängelse om man utför eller medverkan i en abort, dock kan kvinnan inte åtalas. Detta har mycket att göra med att Polen är ett katolskt land. Tur att Sverige inte har såhär strikta regler gällande abort. 

Min väninna berättade även att samkönade äktenskap är olagliga här i Polen. Trots att lagen ansvarar för homo-, bi-och transsexuella personers rättigheter utsätts ofta dessa människor för trakasserier, hot och våld. Man blir inte dömd enligt lag om man utför hatbrott mot dessa människor. Detta tycker jag är helt sjukt! Dessa personer är precis lika viktiga och har samma värde som en heterosexuell person. 

Min väninnas man bor inte med den övriga familjen i Kraków, utan han bor och arbetar i Storbritannien. Han bor där permanent under hösten och våren och pendlar under sommaren och vintern just för att det är så billigt att flyga därifrån. Det är inte bara han som har valt att arbeta utomlands, nästan alla jag träffat och pratat med har sagt att någon i deras närhet bor utomlands. När Polen gick med i EU 2004 så var det många som valde det alternativet. Det är även många polacker som bor och jobbar i Sverige, vilket jag inte alls har lagt märke till. 

Nu måste jag rusa. Jag ska möta upp några kompisar för att trängas bland alla turister på en av Krakóws omtalade klubbar (även där är det riktigt, riktigt billigt), ”Push” heter den. Ska även passa på att äta en typisk polsk maträtt ikväll, pierogi ruskie – ryska piroger. Får se vad jag tycker om dessa, är ju rätt kräsen när det kommer till mat. Sen måste jag plugga inför kommande veckans kurser. Det är tufft, må jag säga, men jag klarar det nog. 

På tal om turister så har Polens turism ökat enormt just p.g.a. deras välfärd och stabilitet. Polen har genomgått en snabb och tuff utveckling de senaste två decennierna, men nu verkar det vara stabilt i landet. Polen satsar nu på att fördubbla turisterna, just för att det finns så mycket som lockar dem att komma hit, bl.a. Auschwitz och självaste Kraków.   
Hälsa alla där hemma! Jag älskar er! Puss och kram/Sofia  

Läs kommentarerna i inlägget 29 januari

...........................................................................................................................................................
Foto och Copy right Ludwig Riml
49. Jag skriver detta brev från huvudstaden av Cypern, Nicosia. Jag kom hit för att jag hörde om att det var sol 340 dagar om året men efter att ha levt här i 3 år jag har insett att det har mer att ge. När jag kom hit var jag tvungen att skaffa ett uppehållstillstånd vilket används som ett id -kort. I dag kan man gå över gränsen från det grekiska området till det turkiska. Cypern delad i två olika länder. I början var det jobbigt för att befolkningen inte verkade vara så glada över att jag hade kommit till deras land för att söka jobb.

Eftersom jag kom dit med nästan ingen grekisk kunskap hade jag väldigt svårt att kommunicera med andra invånare, men många av dem kan engelska då det är ett av de officiella språken som talas.  Att bo här har inte så många olikheter med Sverige men vissa saker som skolan på Cypern är väldigt annorlunda från Sveriges, väldigt mer lik engelska skolan. Den vanliga skoldagen är från 07.30 till13.30. Men detta är inte hela skoldagen utan man kan  även ta privatlektioner. Med det blir det många läxor och väldigt tufft. Likheterna med den engelska skolan är att alla bär skoluniform, skollunch serveras inte utan det finns många kiosker och alla elever måste betala själva för skolböcker, pennor och skrivhäften.

Jag försökte skaffa ett jobb. Det var många olika chefer jag var tvungen att prata med för att få ett jobb. 15 % av Cyperns befolkning är arbetslösa så det var en stor anledning. Men olika arbeten finns eftersom stora företag har flyttat hit för att hitta billig arbetskraft. 

Jag fick ett arbete efter ett bra tag av letande, i ett svenskt företag som behövde anställa. Jag fick dock inte jättebra arbetsvillkor då jag inte fick någon sjukförsäkring. 

Det är väldigt låg kriminalitet i Cypern så jag kände mig verkligen säker. Något annat som tog tid för mig att bli van vid var att bli en del av folket. De går till marknader och köper lokala varor, och pratar med varandra där. Många höll sig först borta men när jag lärde mig språket kunde jag umgås med dem.
Kom gärna och besök mig, det var länge sen vi sågs sist.
William

............................................................................................................................................................
48.  Lyon 25/8-2014
Älskade lillasyster, bonjour!             Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag inte hört av mig tidigare. Har haft så fullt upp de senaste veckorna med att vänja mig med det nya franska livet. Hur är allt i Sverige? Hur mår mor och far? Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar allt där hemma! Min säng, mammas köttbullar, pappas skråliga musik på morgnarna, familjeutflykterna och dig såklart!!

Allt är så annorlunda här. Vet verkligen inte hur man lever utefter fransk vett och etikett. Känner mig så usel. Inte nog med att språket är svårt att vänja sig med, det är ännu svårare att konstant vara artig! Kommunikationsproblem uppstår varje dag och jag har tröttnat på att vara trevlig mot folk som inte är trevliga tillbaka. 

Maten här är gudomlig rent ut sagt, du hade älskat den. Har provat de flesta traditionella franska rätterna och det finns så mycket gott! Nu låter jag som en riktig älskare av fransk gourmetmat, men ingen restaurang i hela världen slår mammas mat, lovar!
Jag och mina nya franska rumskompisar har hittat en del guldklimpar inne i stan, men ingen lagar köttbullar som mamma. Det finns en del restauranger som serverar gratinerade sniglar, vilket jag rekommenderar dig att undvika. Vidrigt är vad det smakar… 

Lägenheten jag bor i nu är helt okej, riktigt fransk. Fyra rum och kök. Köksytan är extremt liten och där trängs vi alla sex. Haha, var så skönt hemma där vi bara var fyra personer på 29 kvm kök. Däremot är Jacqueline, henne jag pratade så mycket om innan jag reste, väldigt duktig kock. Hon lagar nästan all mat i vår lilla franska köksvrå. Vi delar också på ett litet rum, däremot kan hon inte hålla reda på saker och ting. De andra jag bor med är också väldigt trevliga. En tysk, en norsk, en fransk och två italienare, så vi har aldrig tråkigt eller tyst, vilket kan vara skönt;) 

Jag hade tänkt ta ett jobb vid sidan av skolan men Jacqueline säger att det är näst intill omöjligt att hitta något. Arbetslösheten ska tydligen vara väldigt hög här. Fransmännen är väldigt missnöjda med situationen och häromdagen var det en stor demonstration inne i stan som stoppade all trafik. Sånt händer lite då och då, berättar Jacqueline.
Har aldrig varit utan dig såhär länge systra mi. Blir galen av att inte ha någon att prata med på riktigt trots att jag har lägenheten full med folk. Allt detta saknande får mig att tänka på sommaren 2008. Minns du den? Du var på fotbolls läger i Skåne och skulle vara borta i tre veckor? Jag var tvungen att låna grannens bil för att jag saknade dig så och kunde omöjligt vara utan dig. Haha, fånigt det låter men du betyder så mycket, syster. Jag tror dock inte Leif låter mig låna bilen för att köra hem till Sverige denna gång… Tyvärr. Men jag får bara tänka positivt, snart ses vi och då ska jag gottgöra för all den tid vi missat tsm. 

Jag har terminsavslutning i mitten av december och ser verkligen fram emot att äntligen få besöka svensk mark. Mamma pratade om att hälsa på moster i Piteå och längtar så. Och apropå det så kommer du att älska din julklapp, jag har redan tittat ut en åt dig!

Jag råkade ut för en olycka häromdagen, inget seriöst. Jag lyckades krocka med en cykel (klantig nog som jag är) och spräckte läppen och halva framtanden försvann. Jag fick fläskläpp i några dagar men jag blev glatt överraskad över att den franska välfärden, åtminstone sjukvården, är precis lika bra och trygg som hemma. Jacqueline berättade lite om franska sjukvårdssystemet och vad jag förstod så betalar man till läkaren och får sedan tillbaka en viss procent från franska försäkringskassan. Jag, som studerande från utlandet, får anlita min försäkring via CSN.
Hälsa mamma och pappa! Tusentals kramar! 
Syster Sara.

Läs kommentarerna i inlägget 22 januari
...........................................................................................................................................................
Foto och Copy Right Ludwig Riml
47.
Hej mamma och pappa!
Det är helt underbart här i Grekland. Varmt väder, fin natur och god mat. Folket är trevligt och jag trivs hur bra som helst. Det verkade nästan helt perfekt tills jag började upptäcka några saker.
Som ni vet så är det ekonomisk kris här i Grekland och man börjar inse att hela Grekland inte är precis ett charterresmål. Klasserna är jättestora för att man inte har råd att ha tillräckligt med lärare. Skolan jag går på är väldigt utsliten och man märker att det inte går runt särskilt mycket pengar. Man får inte heller mat i skolan som vi får i Sverige. Klassen är i alla fall väldigt bra. Jag har skaffat massor med nya kompisar.

Jag bor hos en familj som har det bra ställt jämfört med många. Jag har varit hos en del kompisar och man har märkt att den ekonomiska krisen har slagit dem hårt. 
Familjen jag bor i är väldigt religiösa. Det känns lite ovant för mig eftersom att vi aldrig varit särskilt religiösa. Jag tycker ändå att det är lite kul att få se och lära sig om hur man är som religiös i Grekland. Det är inte precis som i Sverige eftersom att de är ortodoxa.

Jag tänkte också att jag kunde shoppa en del här i Grekland, men icke. Allt är jättedyrt för att inga affärer eller företag har pengar. Affärer står också tomma för uthyrning eftersom att arbetslösheten är så hög så är det ingen som köper något. Inte nog med det har även tiggarna ökat.

Något jag lärt mig är att man ska uppskatta hur bra vi har det i Sverige. När man ser folk utan jobb eller bostad här får det en att tänka så. Jag tycker man borde visa stöd till länderna som det inte går bra för, och till de som lever i dem. 

Jag klarar mig här nere ändå med 30 graders värme och klarblått hav. Det svenska vädret är i alla fall något jag inte saknar! Er saknar jag alla fall. 

Hoppas ni har det bra där hemma! 
Hälsningar David

Läs kommentarerna i inlägget 18 januari
.................................................................................................................................................................
46.
Hej mamma & pappa!
Hoppas att allt är bra hemma i Sverige. 
Jag har nu anlänt till Libanon, den exotiska värmen har redan slagit till på min vitbleka hud och mitt mörkbruna hår redan börjats bleka av den starka solen som lyser på den klarblåahimlen. På dagarna känner jag lukten av avgaser och så kan jag höra alla fordon som tutar och folk som sticker ut sina huvuden genom fönstret för att skrika på var och varannan bilförare. 

Hemma hos farmor är allt som en enda stor bastu, trots att vi har fläktar som går på dygnet runt, men inte blir det kallare för det. Vart jag än kollar i lägenheten ser jag kors som hänger över dörrar och bilder på både Jesus och Gud. Jag visste att de var troende men inte att hela lägenheten skulle vara utsmyckad till något kyrkliknande hade jag ingen aning om. 

När jag går ut på gatorna måste jag nästan hoppa för att inte trampa på allt skräp som ligger utslängt över gångvägen, samtidigt som jag måste akta mig för alla trafikanter som verkar tro att dem är de enda som försöker ta sig fram.

Jag såg en man gå runt med halvtrasiga byxor och hål i tröjan samtidigt som jag skulle köpa mig en flaska vatten, jag frågade då farbror Pierre om Libanon är ett fattigt land och han tittade på mig med förvånande ögon. ”Nej min vän, det finns bara klass skillnader. Det finns de som har det lite bättre och de som har det lite sämre.”  

Jag gick runt på gatorna och såg att omkring mig fanns det människor som hade glittrande tröjor och blommiga skor medan det tio meter bakom kunde gå en liknande man som jag sett tidigare på morgonen med trasiga kläder.
Lite längre bort på gatan nästan nere vid vägkorsningen kunde jag se en grupp människor komma gåendes i slöjor och täckta kroppar, de var väldigt tydligt att samhället är uppdelat i två stora grupper. Jag har fått lära mig att antingen tillhör man den kristna delen eller den muslimska delen av landet. Det finns inte alltså inte bara ekonomiska klasskillnader utan tydliga religionsskillnader. 

Jag vill inte skrämma er nu, men här om dagen blev vi tvungna att åka in till sjukhuset. Jag fick en sådan otrolig smärta i magen och kunde inte ställa mig rakt, farmor trodde att jag ätit något dåligt. När jag klev in på sjukhuset så var det en av de renaste platserna jag sett på länge, golvet var kliniskt rent och de fanns en doft av renhet som jag inte känt på länge. När jag satt i väntsalen med farbror Pierre kunde jag höra människor som stod och skrek på läkarna om hjälp men hörde deras otroligt orättvisa svar ” Vi har inte möjligheten att ge dig vård då du inte har någon sjukförsäkring, du får skaffa dig en fast anställning eller ett jobb så ska vi se vad vi kan ordna”. Pierre kunde se min blick bli upprörd och han förklarade lugnt att alla i Libanon har rätt till allmänvård, så som att bli undersökt o s v, men om man vill bli opererad eller något som kräver vård så måste man ha ett jobb eller fast anställning. 

Så förutom magont och den otroliga exotiska värmen här nere i mellanöstern så har jag det förvånansvärt bra förutom att jag saknar er från & till och önskar att ni kunnat vara med mig här nere och delat detta äventyr med mig. 
Er dotter, 
Felicia 

Läs kommentarerna i inlägget 14 januari

...........................................................................................................................................................
45.
Hej, Elin!
Jag har det jättebra det känns som om jag börjar äntligen hitta min plats här, har fått kontakt med några andra första års studenter och även några lokalbor. Vi hade fett kul i tisdags. Jag menar lite mer än vad vi hade vid ”sköldpaddan”, haha. 

Men i alla fall så är det bra här i New Orleans, jag har börjat komma in i staden, skolan, och dess livliga natur. Jag gillar verkligen Tulane universitetet. Staden ligger som du förhoppningsvis redan vet (jag har förklarat det för dig ett antal gånger) i USA i delstaten Louisiana vid Mississippi floden. Den är populär för sina kanalbåtar, fester och sina mysterier, vilka jag älskar. 

Men det som har varit svårt har varit att komma in atmosfären vilken är lite annorlunda än hemma i lilla Örebro. Det är mer avslappnat och mer utåtgående, mindre stelt. Jag känner att jag kan vara mer som jag är med dig och resten av gänget, lite galen du vet. Jag vågar prata mer med främmande människor och mina nya vänner bara längtar efter att få träffa min lilla galning (det är du bara så du vet). Men i alla fall så har det varit svårt att ta första kontakten det är varit mycket att de har tagit kontakt med mig istället. 

Kulturen är annorlunda än hemma men jag känner igen den till viss del från böckerna och filmerna jag har sett och läst. Man tar oftast inte av sig skorna när man går in hos någon eller ens hemma vilket gör att jag får städa som bara den. Vilket går mig på nerverna eftersom du vet att jag hatar att städa. Men det är städat och ser inte ut som mitt gamla rum, vilket skulle gå min rumskamrat på nerverna. 

Okej, jag vet att du är nyfiken över vad som hände i tisdags. Så här var det: i tisdags så var det ju Mardi Gras vilket var en upplevelse i sig. Jag kommer inte riktigt ihåg allt som hände den kvällen… Vi var och såg den stora paraden på Bourbon street, den var en av de konstigaste och mest underbara sakerna jag har sett. Hela stämningen vara bara helt otrolig och the hurricanes var inte helt dumma asså. Men i alla fall så var jag utklädd till Simi (min favorit demon) och det var fett kul! 

Men det har varit svårt också, det tog ett tag innan jag kom in i det hela. Jag ville kunna använda mig utav franskan men gick det inte alls, den dialekten och versionen av franskan här skiljer sig från den som jag kan. Så det var bara att försöka använda engelskan igen, suck. Men det gick bättre med skolan, jag fick mitt student visum och bor i en livlig studentkorridor. Plugget är helt okej det känns faktiskt bra och jag hänger med i alla kurser, jag har lyckats fått ett jobb på campus som barista på ett litet café. Det är fett intressant och jag har fått lära mig många varianter av kaffe. Jag delar rum med en amerikansk tjej från Arizona och hon har lärt mig mycket om amerikansk kultur och har hjälpt mig när jag har gjort bort mig totalt. Vilket har hänt för många gånger.

Du måste komma och hälsa på mig någon gång, se Jackson Square med alla konstnärer, medium, och äta beignets (typ munkar fast utan hål och fyrkantiga med mycket florsocker) på Café du Monde. De är helt underbara även fast man blir lite kladdig efteråt. Haha i alla fall så får du ta och komma hit, jag tror att du skulle gilla staden och kyrkogårdarna. De är häftiga och intressanta, jag gillar att bara gå igenom den som ligger närmast campus. Fast på dagen, inte på natten. Du skulle inte heller våga gå genom den på natten, tro mig.
Hoppas du har det bra där hemma i kyliga Sverige, jag har inte haft snö på hela vintern. (Fast mycket åska)
Saknar er alla så fett mycket!
Vi hörs
Fanny

Läs kommentarerna till brevet i inlägget 11 januari
..........................................................................................................................................................
44.
Hej mamma!
Jag mår bra får jag lov att börja med, Spanien är inte riktigt som jag hade förväntat mig men inte på ett dåligt sätt. Låt mig förklara… Man kan ha läst hur mycket som helst på internet om kulturskillnader, konstiga matvanor, vackra ställen att hälsa på, skillnader mellan Málaga- Spanien och Örebro- Sverige och så mycket mer en så men man kan ändå inte vara beredd nog. Jag, som du kanske märkte, ville vara förberedd och sökte på allt detta, vilket jag fram tills jag satt första foten utanför planet trodde jag hade helt klart för mig själv men då trodde jag fel. Allt är annorlunda här även fast jag är bara tre timmars flyg ifrån Sverige. 

Människor behandlar en i min åsikt med mycket mer öppna armar än vad man gör med turister i Sverige, de älskar att känna att de kan hjälpa någon (i alla fall de som jag har mött på). Maten skulle jag kunna skriva sidor om, även de vanligaste rätterna är inte tillagade som i Sverige vilket jag faktiskt saknar, maten är inte äcklig men de finns inget mer för att få känslan att vara hemma än vanliga makaroner, köttbullar och Felix ketchup vilket man inte uppfattar förrän men inte har dem i skåpet varje dag. Därför ska jag och Victoria, den andra svenska tjejen som ska jobba som volontär här, åka till Ikea imorgon och få den lilla känslan av hemma tillbaka. De är inte bara maten som är annorlunda under måltiderna men också sättet de äter på. Jag och Julia var en dag och åt lunch hos en gammal kompis till hennes mamma som nu hade bott i Spanien i 23 år och de äter så lite i jämförelse med oss och bara en sak som att du inte väljer själv hur mycket du får på tallriken för de gör den som lagat maten förvirrar mig. Sådana små saker var jag inte beredd på och hade inte någon chans att hitta på internet.

Hur vackert Málaga faktiskt är hade inte bilderna gjort rättvisa till för att de är så mycket vackrare än så. Jag kan gå dagar bara runt på gatorna och analysera detaljerna på sten byggnaderna som inte ens handtaget på dörrarna är lika de svenska. Gatorna och trottoarerna är smalare, cykelvägar eller städade gator har jag inte sett och asfalten är inte lika platt här men sådana detaljer spelar ingen roll för ljuset och värmen som slår mot bergen överallt gör staden vacker nog.

Jag skulle kunna skriva i timmar om alla skillnader men du skulle aldrig förstå hur stor skillnad de är om du inte såg de med dina egna ögon.
Mathilde

.............................................................................................................................................................
43.
Allra käraste syster, hoppas allt är bra med er alla och att Sverige står kvar.
Vart har jag hamnat Frida? Jag är uppvuxen och anpassad för svensk kultur och seder, det är något som märks tydligt när om man har valt att bosätta sig i Afrika, inte minst vid mitt välkomnande. 

Efter en lång flygresa och en bussresa jag sent kommer glömma så kom jag fram till det barnhemmet jag kommer vara på under min volontärtid så räcker jag fram handen utan att inse att fysisk distans inte fungerar på samma sätt i Etiopien. Fram kommer fem stora kvinnor och kramar mig och pussar mig på kinden. Lite förskräckt får jag veta att jag just hade hälsat på föreståndarinnan, Dahlina. Hon är helt fantastisk! Vilket hjärta hon har att bry sig om varje barn trots att de är säkert 200 stycken! Jag har fått veta att hon och hennes syster Mariam, som är chef i köket, har själva bott där och nu tagit över för att hjälpa barn med samma bakgrund som de. 
På tal om köket så har jag fått säga hej då till min vegetariska kost och istället äta kött, köttgrytor, köttsoppor och kött med kött… Men det går ganska bra. Det är värre med alla dessa kryddor, pappas chiligryta skulle smaka vatten i jämförelse. 

Du vet vår diskussion när jag höll på att packa? Det är som du trodde, man har inte shorts eller linne här. Vet du vad det betyder? Jag har två tröjor och ett par byxor att ha. Ibland önskar jag att jag lyssnat på kloka storasyster. Men vad gör det med svettiga kläder och skitigt vatten, jag får verkligen fylla ett syfte här! De barnen som jag får ha hand om har inget, de äger inte ens de kläderna de har på sig. De har blivit överlämnade för att någon inte klarade av att ta hand om dem, eller så har någon hittat dem ensamma i ett hus där den sista familjemedlemmen dött, jag har hört flera sådana historier. Men de har så lätt för att älska! Det tog bara några dagar för dem att hänga på mig, dra med mig i alla lekar och springa direkt till lilla mig när de har slagit sig. 

Nu efter några månader så har jag kommit vissa barn närmare. Det är en liten flicka som heter Ayana och är sex år, hon kallar mig mamma. Kan du förstå? Jag! Som är uppvuxen på landsbygden i en skyddad familj i ett skyddat land, det värsta jag har varit med om är att förlora min katt, min farmors bror och en gång har jag brutit benet. Den här flickan har under sina sex år hunnit förlora båda föräldrar, mormor och två syskon, bott på gatan och sett så hemska saker som jag inte ens kan hitta på. Men hon söker tröst och känner sig trygg hos mig. Något jag aldrig kommer förstå, men är tacksam för. 

Först tyckte jag att det var både svårt och jobbigt att inte kunna prata med barnen då ingen har fått lära sig engelska och jag bara kan några få ord på Amarinja. Men efter hand lär man sig att peka, gestikulera men framför allt bara ösa över dem med kärlek, och kramar. Vad gäller andra vuxna så är det svårare, jag trodde att engelskan skulle hjälpa mig mer än vad den gör. Vissa vuxna på barnhemmet har lite knagglig engelska som mest blir använd vid viktiga tillfällen. Ska man köpa något i staden går det bättre men det är fortfarande ingen som vet vad vit choklad är, hur ska jag kunna hitta det?!

Du får gärna skriva tillbaka till avsändaren, jag kommer inte vara på så många andra ställen. Hur är det i Sverige? Hälsa mamma att jag inte längtar hem… Nästan!
Många kramar från ett 23 gradigt Etiopien
Massa kärlek, Annie

Läs kommentarerna till brevet i inlägget 5 januari

...........................................................................................................................................................
42.
Hej mamma!
Efter att ha bott i Prag i snart tre månader har jag upplevt och lärt mig mycket nytt. Ganska ofta har jag svårt att kommunicera med tjeckerna då det inte är så många här som är bra på engelska och jag inte förstår ett enda ord tjeckiska förutom ”pivo” som betyder öl. Min rumskamrat Belia pratar som tur är flytande engelska så hon får översätta åt mig. Det känns fortfarande ovant att bo här då mycket är väldigt annorlunda mot hur det är i Sverige. Det är billigt att handla här för mig som kommer ifrån Sverige, men tjeckerna tjänar inte alls lika mycket pengar som vi svenskar.
Det första problem jag stötte på är att man äter väldigt mycket kött här, något som har komplicerat det en hel del för mig som vegetarian. 

Jag har fått jobb som servitris på restaurangen där Belia arbetar och den ligger dessutom ganska nära den lilla lägenheten vi delar. Ojämställdheten är något som märks tydligt både på arbetsmarknaden och privat. Jag får mycket mindre betalt än mina manliga kollegor och Belia har berättat för mig att det är väldigt vanligt att kvinnor utsätts för våld hemma. På kvällarna känner jag mig otrygg utomhus så jag tar alltid sällskap med någon.

Prag är en väldigt vacker stad med många gamla byggnader. Det bor ungefär en miljon människor här och en stor del av befolkningen är gamla människor. I Tjeckien visar man väldigt stor respekt till äldre människor, vilket är en stor skillnad mot Sverige. Förut var det som i Sverige, gratis att gå till doktorn men så är det inte längre. Nu kostar det en mindre summa vilket har lett till att inte alls lika många tjecker besöker läkare. Ta i trä; jag får fortsätta hoppas att jag håller mig frisk!

Av det jag har hört så liknar den tjeckiska skolan den svenska en hel på vissa sätt och på andra sätt inte alls. Under hela grundskolan är det skolplikt och efter det börjar de allra flesta på gymnasiet och läser antingen en praktisk eller teoretisk linje. Jag läser och får ofta höra att romer diskrimineras, speciellt i skolan och på arbetsmarknaden. Det är hemskt.

Nu hinner jag inte skriva mer för jag börjar jobba om en halvtimme och jag har inte hunnit duscha än. Ibland får jag hemlängtan så det känns skönt att ni snart kommer och hälsar på. Då ska jag visa dig runt i Prag och jag är säker på att du kommer tycka om staden. 
Hälsa pappa så hörs vi snart! 
Kram från Clara

Läs kommentarerna i inlägget 2 januari
...........................................................................................................................................................
41. Hej mormor! Det är bra här i Vietnam, så du kan vara lugn. Jag har varit här i tre veckor och två dagar nu. Fast jag lär ha varit här betydligt längre när du läser detta. Jag vet inte hur lång tid det tar för ett brev att åka från Vietnam till Sverige. Om det kommer fram över huvud taget… 

Ho Chi Minh, eller Saigon som den hette förut, är Vietnams största stad och ekonomiska centrum. Dock är det Hanoi, som ligger i norr, som är huvudstaden. Jag bor lite utanför centrum i ett lägenhetskomplex med flera andra volontärer från Skandinavien och västra Europa. Jag delar rum med Hilde från Amsterdam och det går bra. Vi tycker om samma musik, vi kommer nog trivas.

Bland det första man lägger märket till här i Vietnam är det stora antalet mopeder som finns här. Då menar jag inte att de är dubbelt så många som i Sverige, utan tio gånger så många. De bara kryllar av mopeder! Det beror på att man i Vietnam har ett system som säger att det vid en krock är det största fordonet som ska betala. Även om det är mopeden som kör in i den parkerade bussens sida så är det bussen som får betala. Om man däremot har likvärdiga fordon gör man upp kostnaderna sinsemellan. Därför har så gott som alla en precis likadan moped som alla andra. På grund av den lagen så kör bussar, bilar och lastbilar jätteförsiktigt. Förra helgen åkte vi till en stad som ligger ungefär 20 mil bort. Det gick inte att klaga på vägarna och ändå tog bussresan fem timmar. Fem timmar! Kan du tänka dig hur långsamt det gick? Dessutom har de en lag som säger att man max får vara fyra på en moped, var av max två barn. Det är lag på att vuxna ska ha hjälm. Det finns dock ingenting som säger att barn ska ha på sig hjälm, eftersom de enda hjälmar som finns är för tunga för barn. Så skulle vi aldrig göra i Sverige. 

Här nere är det väldigt varmt. Det är dessutom hög luftfuktighet, vilket gör att mitt hår blir jättestort och väldigt lockigt. Jag är van vid mitt blonda, lockiga hår, men det är inte vietnameserna. Det är inte alls ovanligt att de stannar upp och följer mig med blicken. Igår var det en kille som peta sin kompis på axeln och pekade mot mig och när vi var på den där utflykten förra helgen var det tio stycken vietnameser som ville ta kort med mig och Hilde. Jag lovar, de tog säkert 25 bilder i alla olika konstellationer, som om vi var kändisar. Det är en jättekonstig känsla att bli så uppmärksammad bara för att jag har blont hår och ljus hy. Vietnameserna är dessutom mycket mindre än vad vi är i Sverige. Mamma ville att jag skulle köpa skor åt henne. Många företag har sina fabriker i Vietnam och efter stängning startar de maskinerna i några timmar till och säljer sedan de skorna för ett betydligt lägre pris på lokala nattmarknader. Men jag tvivlar helt ärligt på att jag kommer kunna hitta några skor åt henne. Det finns helt enkelt inte så stora storlekar som 38.   

En kille från Norge, som varit här längre än mig, berättade om en kaffesort som anses vara en delikatess. Det kallas vessel-kaffe. Tillverkningen går till så att man sprider ut kaffebönor på ett golv, släpper ut vesslorna och låter de äta upp bönorna. (De äter dem inte, utan sväljer de hela.) Sedan tar man reda på kaffebönorna efter att vesslorna bajsat ut dem, maler dem och säljer dem som en delikatess. Visst är det vidrigt?! Efter att ha hört det funderar jag seriöst på att göra som du och aldrig mer dricka kaffe. Men jag kanske köper med det till pappa och ger det till honom utan att säga hur tillverkningen gått till. Det är ju trots allt en delikatess…

Jag vet att du är flygrädd och tycker att Vietnam ligger alldeles för långt bort, men det skulle ändå vara roligt om du ville komma hit. Jag trivs, det är bra väder och jag har roligt både på arbetet och med de andra volontärerna, men jag saknar er där hemma. Jag vill visa er vad det är vi gör här. 
Vi hörs snart! Kramar, Julia

Läs kommentarerna i inlägget 29 december

............................................................................................................................................................
40.
Hej mamma och pappa! Har nu varit i Thailand i en månad och det är väldigt bra. 
Det är svårt att anpassa sig och lära sig hur de lever i Thailand.  Det första jag fick lära mig var att hälsa på deras sätt, de säger inte bara ”hej” som vi gör i Sverige, det bästa sättet att hälsa på varandra i Thailand är att sätta ihop handflatorna och böja ned huvudet, då är de trevliga mot en. Jag har försökt att få jobb men i Thailand är arbetstillstånden mycket annorlunda. Jag kan bara få jobb om ingen annan Thailändare kan göra jobbet, men med tanke på att de har mycket jordbruk så borde jag få ett jobb där snart.

Att göra sig förstådd är inte det enklaste, dem flesta kan ingen engelska alls, vilket gör det väldigt svårt att prata med dem. Men med lite kroppsspråk och annat så funkar det.
Jag pratade med en trevlig tjej på staden som faktiskt kunde engelska, hon förklarade att om jag ska stanna i Thailand längre än 90 dagar så måste jag ha ett visum som visar att jag är turist och ska åka tillbaka till mitt hemland. Hon berättade även att jag som invandrare inte kan få ett medborgarskap för att Thailändarna inte vill ha in några invandrare om de inte får ekonomisk vinst av det. Under tiden jag har varit här har jag även känt att det är svårt att vara invandrare om jag ska vara där ett längre tag.

För någon vecka sen tänkte jag köpa en lägenhet att bo i under tiden jag är här, men det gick inte så bra. För mig som är invandrare i Thailand måste jag först anlita en mäklare och en Thailändsk advokat. Problemet med det är att de inte kunde engelska. Så nu bor jag på olika hotell.  Men det funkar jättebra, personalen där är jättetrevliga. 

Jag har varit i Bangkok i några dagar, och det jag reagerade på där var de stora klasskillnaderna. De fattiga bor i slumområden där det ligger sopor utanför deras hus och de bor i små trasiga hyddor. De fattiga satt på gator och sålde saker som de själva har gjort och har knappt kläder att ha på sig. Medan de rika bor i stora fina hus och har vanliga kläder mer som vi i Sverige har. Så det var väldigt stor skillnad.

Igår gick jag till stranden för att sola och bada. Märkte direkt att ingen thailändare solade i bara bikini utan att de har lite mer kläder på sig på stranden.  Men jag låg då där i bikini och solade, men fick lite arga blickar och så kom det fram en kille som sa på lite dålig engelska att det var kränkande att visa så mycket hud i deras kultur. Men efter det vet jag att jag måste respektera deras kultur för att själv bli respekterad. Gör jag som de så är thailändarna väldigt snälla.

På kvällarna brukar jag gå ner till staden där jag bor och titta på marknaderna där de säljer fina saker på. Jag såg väldigt många fattiga som sitter på vägen och säljer saker som de gör själva. Jag köpte en fin sak från en av dem som ni får se när jag kommer hem.
Nu slutar jag det här brevet med att skriva att maten är väldigt bra, man äter bara med gaffel och sked här och det är billigt och bra. Jag har även varit på elefantshow vilket var roligt och intressant.
Kram från Johanna! Hoppas ni har det bra!

Läs kommentarerna i inlägget 25 december

............................................................................................................................................................
39.
Hej Mamma! 
Nu har jag varit här i Thailand i nästan tre veckor och jag har det jättebra! Vädret är helt fantastiskt, runt 35 grader i skuggan och sol nästan hela tiden. Allvarligt talat så längtar jag inte hem alls för alla är så trevliga här och det finns nästan inget dåligt med Thailand. 

Familjen som jag bor hos, som jag har berättat om tidigare anser jag är rätt fattiga men här har de det normalt ställt. De är väldigt trevliga men väldigt dåliga på engelska som nästan alla i Thailand är för utbildningen och antalet färdigutbildade är väldigt låg.


Fast jag bara har varit här i ungefär tre veckor så har jag sett så himla många skillnader här gentemot Sverige, det är helt otroligt hur annorlunda det är här. De största skillnaderna är naturen, vädret och maten men även alla invånares sett gentemot varandra och sig själva är helt annorlunda. Alla är så trevliga och snälla, jag har inte mött en enda otrevlig thailändare och det är inte bara för att jag är ”vit” utan de är det även mot varandra. Stöld verkar det inte heller vara mycket av för stånd och affärer tar inte in sina varor/stånd över natten utan de bara står där helt oövervakade och inget verkar bli stulet vilket är väldigt konstigt. 

En annan väldigt konstig sed här borta är att de hela tiden bugar och sätter ihop handflatorna mot varandra i en slags artighetsgest när man hälsar eller pratar, de är så artiga, trevliga och hjälpsamma. 

Religionen här är ju inte kristendom utan majoriteten av befolkningen är buddhister så de finns inga stora kyrkor utan bara små altare samt större tempel med oftast en Buddha-staty och rökelse där de står böjda med handflatorna ihop i ”artighetsgesten” och ber. Religionen bidrar också till att de har små munkkloster med munkar som bara då är män, har rakade huvuden och oftast har stora orangea toga som är som stora draperade tyger. Munkarna lever på bidrag från invånarna runt omkring samt att invånarna hyser stor respekt för dem, munkarna lever också under väldigt strikta regler som inte får brytas. 

En annan väldigt konstig sak jag har märkt här är att alla, nästan hur fattiga man än är äger en väldigt gammal mobiltelefon och en moped. I Thailand så tar man sig för det mesta runt med moped, det finns nästan bara mopeder i mindre byar som den här och nästan inga bilar alls, än mindre cyklar. Jag har inte sett en enda person ha hjälm på sig när de åker moppe och nästan hela familjer tränger ihop sig på samma vilket är både väldigt farligt och rätt så sjukt, de kan vara uppemot 4-5 personer på samma lilla moppe! 

Det mesta här borta är väldigt bra men en väldigt dålig sak är ju då de enorma klasskillnaderna som verkligen märks så tydligt. Nästan överallt ser man fattigdom och majoriteten av alla invånare här borta är väldigt fattiga. Levnadsstandarden är så mycket lägre här, för hemma i Sverige så ser man nästan inga klasskillnader och de flesta har ungefär samma levnadsstandard men i Thailand såg jag nästan inga som hade det lika bra ställt som oss. I huvudstaden Bangkok var nästan den första gången jag såg många som hade det lika bra som oss och de var i de ”fina” enorma shopping-centren och de personerna är Thailands överklass, så i Sverige är vi medelklass ungefär men här borta är vi väldigt överklass. Här borta så antingen lever man i fattigdom eller verklig överklass och det finns nästan inga mittemellan vilket är så synd. Jag tror att mycket av den spridda fattigdomen och de stora klasskillnaderna beror på att Thailand inte har något bra välfärdssystem om man ser till t.ex. sjukvården, om man jämför med Sverige men självklart påverkar det instabila styret också mm.

Mina tre veckor här har varit underbara och jag har massor av saker att berätta men allt får ju inte plats i ett brev! Jag hoppas verkligen att ni där hemma har det jätte bra och i alla fall har fått ett hum om hur jag har det här. Älskar er! 
Kramar Emmy 

Läs kommentarerna i inlägget 22 december
...........................................................................................................................................................
Kan bli soppa
38.
Hej Josefin! 
Som du vet så har jag flyttat till Ryssland och ska studera här. Du måste verkligen se min skola, den är gigantisk och riktigt fin. Önskar du kunde komma hit och hälsa på mig snart. Jag saknar dig så sjukt mycket.

Det jobbigaste var nog allt pappersarbete som jag var tvungen att göra innan jag fick komma in. Jag fick till och med göra ett AIDS test?! Det har jag aldrig hört talas om i Sverige, blev verkligen chockad när jag blev tillsagd att göra det. Dock är skolan mycket finare utanpå än på insidan, korridorerna påminner om de i filmen ”The shining”!! 

Man måste också lära sig Ryska ett preparandår, men eftersom jag läste det i skolan så kan jag grunderna. Dock är språket väldigt svårt och speciellt att skriva. Men jag hoppas att jag blir bättre med tiden. 

Häromdagen dog min lärare i psykologi av att levern förstördes. Det är faktiskt inte så ovanligt att folk här i Ryssland dör av leverskador, fetman och lungcancer. Eftersom att de flesta här dricker väldigt mycket sprit och speciellt vodka. De flesta röker också mycket men ja, det gör ju de flesta i Sverige också. Jag blev så chockad när jag fick höra att han hade gått bort men blev ändå inte förvånad eftersom han oftast brukade komma till skolan rätt full eller bakfull. 

Och visste du att ca 1 % av alla invånare i Ryssland kan vara hivsmittade. Det är ju helt sjuk, och det var antagligen därför de tog hivtest när jag ansökte till skolan. Och det sjukaste av allt är att nästan 1500 tonåringar tar sitt liv varje dag här. Och jag är glad över att jag inte varit med om det på den här skolan än!! 

Maten här är inte alls bra, vi får nästan alltid soppor av olika slag. T ex som kålsoppa, rödbetssoppa och fisksoppa. Men så klart finns det annat också som blinier det är Rysslands äldsta kända rätt och det är pannkakor. Men de smakar inte alls som de hemma. Saknar verkligen maten hemma i Sverige och speciellt din goda pasta och mammas potatisgratäng!! 

Jag lovar att jag snart hör av mig igen, hoppas du har det super bra hemma i Sverige!! 
Massa kärlek din bästa vän Felicia!

Läs kommentarerna i inlägget 19 december
............................................................................................................................................................
Foto och copyright  Ludwig Riml
37. 
Hej Jennifer! 
Nu har jag bott i Krakow i två månader och det är verkligen annorlunda mot hur det är hemma i Sverige! Jag har fått ett jobb på Starbucks på ett köpcentrum som heter Galeria Krakowska och det här jobbet skiljer sig inte mycket från jobbet vi hade tillsammans på Espresso House hemma i stan. Lönen är inte alls som i Sverige, jag tjänar ungefär 4 000 zloty i månaden, vilket är 9 375 kronor. Dock är nästan allting väldigt mycket billigare här i Polen, men jag har fått dragit ner på shoppingen, vilket du vet måste ha varit svårt för mig! Jag skulle köpa ett par Converse häromdagen och tänkte att det säkert var mycket billigare än i Sverige, men det kostade ungefär lika mycket. Så det blev inga Converse för mig!

Språket är ett problem, jag kan inte så mycket polska ännu. När jag kom hit kunde jag säga några få ord som till exempel ”tack” och ”god dag”. Inte många kan engelska här heller! Som tur är kan många av de som är i vår ålder engelska, i alla fall de som jag jobbar med.                                                                                              Men jag lär mig mer och mer för varje dag!

Maten på en vanlig polsk restaurang är också mycket sämre än vad den är på restauranger hemma. Man äter väldigt mycket kål i Polen! Som du vet är det inte min favorit så jag lagar oftast min egen mat istället för att äta ute på polska restauranger. Sen finns det ju också McDonalds, Burger King, KFC och sådana snabbmatsrestauranger som det finns överallt!

Det skulle bli dyrt för mig om jag blev sjuk här i Polen, för att de har ingen gratis sjukvård som det finns hemma i Sverige. Många av de nya människorna jag har träffat här har pratat om hur dyrt det är att få vård och att på offentliga sjukhus är det oftast väldigt långa köer och dålig service. Just på grund av det har många valt att övergå från offentliga sjukhus till privata kliniker, men det är mycket dyrare än de offentliga sjukhusen. 

Polen är ett land som är mycket religiöst, lite mer än 90% av befolkningen är katoliker. Jag vet inte riktigt om alla är troende, men man stöter alltid på någon här som är troende katolik! Det är väldigt annorlunda mot hemma, det är ju nästan ingen som är religiös hemma, jag kan nog bara komma på en person jag känner där hemma som är kristen. Det är intressant att Polen och Sverige är så olika tycker jag! En tjej jag jobbar på Starbucks med har en lillasyster som ska konfirmera sig, hon är redigt nervös inför den dagen och de planerar en riktigt stor fest åt henne! Tydligen är konfirmationen något som är väldigt viktigt och mycket stort här i Polen och något det verkar som att de flesta gör. Själv gjorde jag ju inte det, och inte du heller. 

Jag har hört från människor jag har träffat här att det inte finns många invandrare alls i Polen, det låter ganska konstigt för oss som har kommit från ett annat land till Krakow för att man träffar folk från andra länder ganska ofta här! Men det är för att Krakow har ett väldigt populärt universitet i stan och det är många som kommer från andra länder för att studera i Krakow. Så många av invandrarna i Polen bor i Krakow.

Det är inte alls lika accepterat i Polen som det är i Sverige att vara homosexuell. Det är lagligt, men inte samkönade äktenskap och det finns ingen lag mot hatbrott för sexuell läggning. Många jag har träffat som inte har något problem med det har sagt till mig att jag ska vara försiktig för att det förekommer diskriminering riktad mot HBTQ-personer här. Så jag ska vara försiktig, det har inte hänt något än som tur är!

Så, i det stora hela har jag det ändå rätt bra här men jag kan sakna Sverige ibland. Jag saknar dig Jennifer och nästa gång jag sätter min fot i Sverige så tycker jag att vi ska träffas, ta en fika eller något. Ha det bra!!
Albin

Läs kommentarerna i inlägget 15 december
...........................................................................................................................................................
36.
Hej farbror! 
Jag har det bra här i Iraq! jag har köpt lägenheten som du visade mig. Den var inte svår att köpa eftersom att man kan få tag på allt genom pengar här. Efter kriget mellan Iraq/USA så har hela landet drabbats av fattigdom, d.v.s. att folk bor på gatorna och andra bor på sina bombade hem. Människor här ser inte ut som människorna i Sverige. Här är de magra och ser väldigt desperata ut. Kanske beror det på bristen på näring eller så är de så vana vid att vakta sin rygg och gömma sig hela tiden från alla bomber och alla soldater som vill skada dem. 

När jag är ute och ska köpa hem mat så brukar folk snacka om krig för att de brukar säga att kriget i Iraq aldrig kommer sluta. Här finns det ingen klasskillnad utan alla är lika fattiga och alla har drabbats av samma krig.  Även politikerna är fattiga. Farbror man blir ledsen av att se barnen leka med hylsor. Barnen kan inget annat än krig, de kan inte läsa eller skriva eftersom att skolorna är sönderbombade. Att köpa mat här är för dyrt för vissa så de snor för att leva dagen ut. Jag försöker ge så mycket jag kan genom att bygga hus. Tiggandet här är inte som i Sverige, här ser man folk som lider. 

Nu när USA har dragits ut ur Iraq så har det uppstått en ny konflikt mellan sunni och shia. Konflikten eskaleras varje dag, här tjafsar folk på gatorna om vilka som är muslimer och vilka som inte är. Tjafset leder till bråk som sedan leder till mord. 

Vädret här är underbart! Det kan bli lite för varmt ibland men det skadar inte mig men det är svårt för invånarna eftersom vattenbristen här är stor! 

Ekonomin och politiken här är katastrof farbror, folk plundrar och bötfäller andra hursomhelst. Ibland undrar jag om det finns lagar här eftersom att muta poliserna här är normalt medan i Sverige så får man upp till 2 års fängelse för mutbrott, i Sverige så har polisen ett handvapen oftast en 9mm medan här så har poliserna AK 47:or och de använder dem hursomhelst eftersom lagen är på deras sida. Ett våldsammare land har jag aldrig sett i hela mitt liv! Men det finns en anledning till varför Iraq kallas arabernas lejon. Att vara generös i Sverige är att köpa en cola till sin kompis för 10 kr som sedan ska ge tillbaks tian senare men här så delar man på det lilla man har. Folk ställer upp för varandra här, vän som familj. 

Jag var i Arbil förra veckan farbror och där såg jag ett samhälle som inte finns i Iraq. Det var hur fint som helt. Det var som att resa till ett helt annat land. Höga byggnader fanns överallt och kända klädbutiker fanns på varje hörn. Jag har aldrig i hela mitt liv sett en turist ifrån ett annat land resa till Iraq bara för att uppleva Iraq men där fanns det gott om turister. Så det finns delar i Iraq där allt inte är sönderbombat!
M v h Saad, din brorson!!

Läs kommentarerna till brevet i inlägget 11 december
...........................................................................................................................................................
35.
Hej Bror! 
Det är en månad sen vi skrev till varandra, vad fort tiden kan gå! Här i Frankrike är det regnigt just nu. Jag har köpt en ny röd regnjacka! Här i Pau som ligger nere i södra delen är det oftast varmt och skönt och solen skiner. Frankrike är ett stort land som har ett varierande klimat. I östra delen ligger Europas högsta berg, Mont Blanc. Där är det snö och kallt. 
Språket går sakta framåt, det är bra att jag har med mig mina grundkunskaper från skolan. Men jag känner mig lite vilse för fransmännen förstår inte engelska så bra och som du vet är inte min engelska så bra heller. Jag kämpar på så gott det går. 


Visste du att fransmän är galna i ost? De äter ost hela tiden. Efter en måltid tar de en ostbit som efterrätt. Du som älskar croissanter skulle älska att vara här. Till frukost äter de croissanter med sylt. I Frankrike har de lite annorlunda delikatesser än i Sverige. Fransmän äter sniglar, grodlår och gåslever!!!

Skolan jag går i är inte alls likadan som den i Sverige. Man har långa dagar, betalar för skolmaten och frånvaro tar de på stort allvar. Skolmaten består oftast av en förrätt, en varmrätt och sen ost till efterrätt. Varje dag klockan åtta på morgon när lektionerna börjar stänger de två stora grindar och sen är man fast på skolan. Jag kan erkänna att jag inte alls gillar skolan, men det är bara två år kvar. Vi har också skola på lördagar! Men onsdagar går jag inte hela dagen utan då har jag idrottsaktiviteter. Den franska skolan har tre terminer vi i Sverige har bara två stycken. Vi har längre lov och Frankrike kortare lov. I min skola har vi inga skoluniformer men det finns andra skolor som har det. Jag skulle inte vilja ha det. Jag vill klä mig som jag vill.

Det finns ett stort plus med Frankrike och det är att det är ett modeland. Paris brukar kallas för modets huvudstad. Jag älskar mode och jag har sett många i skolan som är intresserade av mode och det är kul. Det har kommit många stora designer från Frankrike som Coco Chanel, Christian Dior och Jeau Paul Gaultier. Klasskillnaderna i Frankrike är inte stora. De är många som är rika och har råd med det mesta. De har också en stor medelklass. Frankrike har också en hög levnadsstandard. Men kämpar ständigt med en ökande arbetslöshet.  

Visste du att här i Frankrike skakar man inte hand när man hälsar? Utan man pussar varandra på kinderna. Här i staden Pau där jag bor pussar dem varsin gång på kinderna och i Paris två gånger på varje kind. Det känns lite obehagligt att göra det, men man vänjer sig efter ett tag. 

I Frankrike finns det många stora monument som är kända över hela världen Jag har inte besökt alla monument än men det kommer jag att göra så fort jag får tid. Jag har besökt Notre Dame det var intressant och roligt. Runt och uppe på byggnaden sitter det flera olika stenfigurer, jag såg en drake, en elefant och något som såg ut som en ödla som åt en annan konstig figur. Det finns säkert roligare saker att göra än att kolla runt på gamla monomet men det är väl något man måste uppleva här i Frankrike. I Sverige har vi väl inte så många kända byggnader?  Det finns inte bara gamla monument det finns också många gamla hus. I Frankrike finns det många gamla stenhus. 

Jag har upptäckt att fransmännen älskar sitt språk. De är inte så förtjusta i andra språk. Visste du att fransmännen dubbar allt på tv till franska? I Sverige ser vi mest på amerikanska serier, det gör de här också men här är det dubbat till franska. Fransmännen säger att franska är ett världsspråk, de tycker inte att de behöver lära sig ett till språk.  Men nu ska jag ta och ta reda på lite flera franska ord.
Vi får höras snart igen, hoppas du har det bra!

Au revoir, din syster Emma 

Läs kommentarerna till brevet i inlägget 7 december

...............................................................................................................................................................
Fråga som ställs till migranter - konstverk av Algün Ringborg 
34.
Hej min kära mormor!
Det var länge sedan vi hördes av och jag ber om ursäkt för att jag har varit dålig på att höra av mig. Som du vet har jag flyttat till Italien för att söka efter mina rötter. Jag har det bra nu men det har varit både jobbigt och roligt att komma till ett nytt land. 

Mina släktingar här nere har tagit väl hand om mig och lärt mig deras kultur och seder, men de som inte känt mig har ibland behandlat mig nonchalant. Över lag är italienarna vänligt sinnade mot invandrare men några av mina nya vänner som också är invandrare har haft det väldigt svårt att komma in i gemenskapen, framför allt de från Rumänien.
Italienarna verkar ha extra svårt att acceptera rumäner. Italiens kultur skiljer sig en del från den svenska men jag har till och med lyckats få både vänner och släktingar att fira midsommar och äta kräftor. 

Här i Italien är matkulturen väldigt stark, vid varje måltid serveras oftast tre olika rätter. Förrätten kan bestå av en lätt pasta med pesto, tomatsås eller bara lite oliver och ost efter det kommer huvudrätten som kan bestå av kött eller fisk samt sallad och efter det serveras en efterrätt med t.ex. frukt eller någon kaka. Italienarna lägger mycket kraft och tid på att få en god måltid och måltiden är viktig och alla i familjen deltar med både matlagning och dukning.

I början när jag kom hit så hade jag svårt att få vänner och svårt att få något arbete. 
Jag tydde mig mest till dem som var i samma situation som jag, alltså nya i landet.  Men nu har jag både italienska och utländska vänner och har fått ett jobb på ett bageri. Jag tjänar inte så mycket och det är många invandrare som jobbar här, det är svårt att få ett välbetalt jobb som invandrare.  Du vet att Italien har en tuff invandringspolitik och det är många av mina vänner som jobbar svart då de inte kan få riktiga jobb. 

Även om det ibland känts svårt att komma in i ett nytt land med ny kultur så känner jag att det gått bra för mig, säkert för att jag är halvitaliensk, för många av mina vänner har det gått sämre. Nu ska jag och mina vänner gå och titta på fotboll. 

Hoppas du har det bra i Sverige och jag hoppas jag kan komma och hälsa på dig snart.
Massor av kramar från din dotter-dotter Daniella

Läs kommentarerna i inlägget 1 dec

...........................................................................................................................................................
100 år mellan nu och då, men vi är samma människor
33.

Hej Lena!

Tack för brevet det gjorde mig väldigt glad. Det påminner faktiskt om mig själv, jag flydde från Makedonien som ligger mellan Serbien och Kosovo.

Jag minns inte så mycket men så som mamma och pappa berätta så var det jobbigt, vi själva visste inte vart vi var på väg vi ville bara ut från landet. 




Det var inte liksom så att mamma och pappa satt hemma och bestämde okej nu ska vi åka till Sverige bara ”för att” så var det inte, utan vi hade det inte bra i Makedonien det var svårt att klara av dagen, det fanns knappt mat på bordet. 

Vi satt liksom aldrig runt matbordet och åt mat tillsammans, vi var inte vana vi det, vi åt ju liksom vart vi än var vi satt aldrig runt bordet och åt mat med hela familjen. Mamma tog hand om mig och min storebror, medan pappa var på jakt efter ströjobb för att vi skulle ha mat.

När vi kom fram till Sverige så var det mycket bättre klimat luften var mycket renare vi kunde gå fritt, det var ingen som kom fram och sa ni, ni får inte gå här eller typ så. Vi visste inte hur vi skulle göra för att få någonstans att bo, men pappa kunde prata lite engelska så han frågade en äldre man hur vi skulle göra, och den mannen är anledningen till varför jag lever i Sverige och har det bra. Han satte oss inne i bilen och körde oss till migrationsverket där man söker asyl.

Vi väntade och väntade tills slut så kom kvinnan som jobbade där och sa att vi skulle åka direkt med bussen som stod utanför, så vi satte oss på bussen och kom fram till Karlskoga. När vi kom in i lägenheten så var det konstigt på något sätt, vi hade inte möblerna som stod här, det var så fint och vi tog hand om dem för vi var rädda att de skulle gå sönder.

Vi bodde ett bra tag i Karlskoga men sen skulle mamma och pappa börja i skolan för att lära sig språket så vi flyttade till Örebro. Här i Örebro fick jag nya vänner så vi var ute ofta och sparkade på en boll. Åren har gått och jag går nu på gymnasiet och jag känner mig hemma här i Sverige.  

Mvh Martin 

Läs kommentarerna till brevet i inlägget 25 november
...........................................................................................................................................................
32.
Kära pappa!
Jag har det bra här i Egypten, i Port Said. Jag fick en lägenhet väldigt snabbt till skillnad ifrån Sverige. Här behöver jag inte vänta på kö utan allt jag behöver göra är att betala mäklaren en viss summa som sen fixar lägenheten. 

Taxichauffören som skjutsade mig berättade att folket här är väldigt trevliga, snälla och hjälpsamma men att det inte är alla som kan engelska. Han berättade också att männen här inte gillar utlänningar som pratar mycket engelska och hur de pratar om deras sociala förhållanden, enligt chauffören påminner det om deras fattigdom och hur dåligt de har det.
Männen dominerar här i Port Said och blir aggressiva snabbt när man nämner ens fru eller familj på ett skojsamt sätt. Hedersmord är vanligt här i Egypten speciellt i södra Egypten, Port Said, Suez och Ismallia.   

Människorna här i Port Said jobbar mycket med turism och är egenföretagare då Suezkanalen gjort Port Said till den enda skattefria staden. Egypten har också påbörjat att bygga en ny Suezkanal vilket gjort invånarna i sysselsättning, dem säljer också fisk, och tillverkar tobak vilket gör Port Said till en viss grad bättre än resterande Egypten.

Människorna här är väldigt religiösa, den dominerande religionen är Islam men Kristendomen är också stor och har sin respekt här. Muslimer som Kristna har levt ihop sen Islam skapades utan konflikter. 
Kvinnorna här har det bra i jämförelse med resten av de arabiska länderna. De får jobba, om de skiljer sig vilket är vanligt här så är de vårdnadshavare för barnet ända fram tills 15 år och då får barnet välja med vem man ska leva. Bortgifte är normalt i de södra delarna då man gifter bort dem till sina släktningar.

Välfärden är inte de bästa i Egypten men just nu bygger man om järnvägarna, bygger nya vägar i stan, ökar antalet bussar och tåg vilket är ett försök på att få slut på trafikkaoset som råder landet. Det är fett svårt att ta sig fram och det tar dubbelt så lång tid.
Skolan jag går i är liten, vi är ca 50 elever som trängs i ett klassrum för att lära sig. Många anlitar speciallärare som kommer antingen hem till eleven eller så går eleven till ett litet klassrum med 5 personer i, självklart kostar detta mycket pengar för föräldrarna vilket gör att många hoppar av skolan i tidig ålder och skaffar sig ett enkelt jobb. Här fick du lite kort information om vart jag bor och hur jag har det, jag längtar tillbaka till Sverige så hör av dig.
Tarek 

Läs kommentarerna i inlägget 21 november
..........................................................................................................................................................
31.
Hej Mamma
Nu har jag bott i USA i 2 månader och det är så annorlunda om man jämför med Sverige.
Först och främst så regnar det nästan aldrig här, och det är en ännu mindre chans för snö, vilket jag saknar nu när julen är på väg, man får inte så mycket julkänsla av sol och stränder. Jag och mina rumskompisar är klara med ett skolprojekt så vi kanske ska ta en ’’road trip’’ norr mot New York nästa vecka för att få se lite snö (och julhandla lite) sen ville mina rumskompisar träffa sina familjer där också.

Alla här är väldigt snälla, jag har skaffat massor med amerikanska vänner som älskar film och TV-serier nästan lika mycket som mig. Tv:n är ju liksom det bästa med USA. Jag älskar att kunna se på alla serier direkt när de visas, istället för att behöva vänta i ett halvår. Det är tur att jag hamnade i en studentlägenhet med två personer som tycker om exakt samma TV-serier som mig. 

Dock så har vi större olikheter när det kommer till val av mat.  De vill gärna köra med snabbmat så ofta som möjligt, jag är mer för att laga egen mat eftersom att vi alltid har gjort så hemma i Sverige, men eftersom båda mina rumskompisar kommer ifrån New York där de aldrig har behövt lagat mat tidigare, vilket är lite problematiskt. 

Något som jag även har märkt är att det finns oerhört många kristna i USA så fort man tappar något i en affär så hör man minst tio personer som säger ’’God bless you’’ istället för det typiska “Oj” som man hör i Sverige. Dessutom så är det väldigt många av mina klasskompisar som går i kyrkan varje söndag och en av dem kan bibeln helt utantill, det är väldigt obehagligt men det kommer nog till nytta när vi ska göra en religiös film nästa månad som skolarbete. Studierna är väldigt roliga jag har lärt mig otroligt mycket om filmskapande och jag vet nu mer än någonsin att det här är vad jag vill jobba med i mitt liv!

Jag hoppas att ni alla har det bra hemma i Sverige och att ni inte glömmer bort mig, vi ses om en månad då jag kommer hem för att fira jul med er. Hälsa alla där hemma och krama vovvarna från mig.
Vi ses snart
!
Sophia

Läs kommentarerna till brevet i inlägget 17 november
...........................................................................................................................................................
30.
Kära Ardiana,
Hoppas allt går bra där hemma och att du mår bra!
Sedan jag steg av flygplanet i Egypten har det varit strålande sol i 40 grader, arabisk musik spelandes på gatorna och kameler lite här och var. Idag är det min femte dag jag är här. Området jag bor på heter Hurghada, det är mest för turister men ända sedan första gången jag reste till Hurghada har jag fastnat för detta område, därför fick det bli samma ställe denna gång.

Medan jag skriver detta brev till dig sitter jag ute på en väldigt vacker strand, så kallad Sharm El Naga, vattnet är klarblått och väldigt många olika fiskar simmar runt i vattnet bland vackra koraller. Arabisk musik spelas oftast på stränderna medan man tar det lugnt och njuter. Jag njuter verkligen här, allt är verkligen vackert och underbart. Maten är fantastisk men man får vara försiktig med vad man äter.

Folket här är otroligt trevliga och generösa, de har god humor och skämtar väldigt mycket. De talar bra engelska och med det lilla utav arabiskan jag har klarar jag mig på. En sak jag har blivit lite förvånad över är hur vissa killar är här, de skäms inte alls över att visa kärlek och visa kärlekstecken. Som sagt jag har bara stannat här i fem dagar men jag har redan hunnit bli erbjuden tolv kameler för att gifta mig med någon utav dem. Om man skulle jämföra människorna från Egypten med folket i Sverige skulle man se en stor skillnad, vare sig det är maten, folket, vädret och allt annat!

Jag måste tala om för dig hur fattigt det är här, det är otroligt hur fattigt de har det här nere. Öken och massa sand ser man vart man än går, men det finns även väldigt vackra områden. 
Jag har aldrig någonsin sett ett sådant fattigt land förrän jag kom ner till Egypten och fick se verkligheten med egna ögon, i Sverige finns inte denna fattigdom men det var otroligt fascinerande att få se detta med egna ögon. Man hör och läser mycket på sociala medier men jag fick se sanningen.
I den äldre delen av stan fick jag se flera bilar köra omkring i 180km/h utan skyltar eller ordning, polisen bryr sig inte eftersom allt är så fritt på gatorna här. Rekordet måste väl ha varit motorcyklarna med sex personer på vardera samt bebisar i famnar körandes i flera kilometer. 

En annan sak jag märkt under tiden jag varit här är att majoriteten utav de som jobbar är killar, kvinnorna jobbar inte här. Det är en annan sak man kan jämföra med Sverige, angående jämställdheten.

Eftersom att jag är här under Ramadans slut har jag fått se den delen, barnen firar på gatorna med fyrverkerier och rider på åsnor runt stan. Böneutrop fem gånger per dag och folk som bett har jag hunnit se lite av här och där. 

Om jag ska dra en kort sammanfattning för dig är det att detta land är underbart, jag kommer resa hit flera gånger under mitt liv och rekommendera fina ställen här till folk som ska åka ner till Egypten.

Resten får vi ta när vi träffas igen, ha det så bra till dess!
Med varma hälsningar, 
Regina

Läs kommentarerna i inlägget 13 oktober

........................................................................................................................................................
29.
19 november 1992  
Hej älskade mamma, Jag ville höra av mig och berätta att vi alla mår bra och har fått mat och plats att sova. 
När jag skriver detta sitter jag i en barack i södra Sverige, i en stad som heter Skillingaryd. Här finns folk från olika länder i olika åldrar och vi bor alla under samma tak. 
Det är ganska trångt. Det lär bli svårt, särskilt för gamla och sjuka då vi bor över tjugo i varje rum och delar badrummet med hundratals andra flyktingar. 


Några som har varit här längre än oss berättar om ett barn som fick vattenkoppor som sedan hejdlöst spreds till alla vuxna som inte har haft det. Omständigheterna gör det svårt att undvika att bli smittad av andra, men förhoppningsvis slipper vi uppleva något liknande. 

Jag vet inte hur länge vi blir kvar här. De sätter upp en lista på en anslagstavla med namn på de människor som ska åka buss till en annan flyktingförläggning. Förhoppningsvis är vi med på den nästan gång den sätts upp. 

Ingen av oss känner till speciellt mycket om Sverige, förutom Stockholm, Abba, Kebnekaise och Ingemar Stenmark (han från skidreklamen), men under den korta tid vi har varit här, har jag lagt märke till lite annat. Städerna verkar fina och städade, precis som de såg ut på vykorten som moster brukade skicka. Sen så låter det svenska språket väldigt svårt. Det låter melodiskt, men är likadant hela tiden att jag är rädd att jag en dag kommer bli tvungen att lära mig det. Vi har även märkt att svenskarna cyklar överallt, hela tiden, oavsett vilket väder det är, och även om det är kallt så är det inte så kallt vi trodde att det skulle vara. De säger att somrarna kan vara riktigt härligt varma. Det gläder mig, men om man får hoppas, så hoppas jag att jag inte hinner uppleva det förrän vi kan åka hem igen. 

Vi tog en promenad igår kväll och la märke till hur tyst och tom staden verkar vara. Inga människor någonstans, som en spökstad. Alla rum är upplysta och persiennerna är uppdragna i alla hem. Det känns så overkligt att man kan ha det så, jag menar, efter att ha varit tvungna att mörklägga alla fönster under krigstiden nere i Bosnien. 

Just nu sitter människor samlade kring radion och lyssnar spänt efter nyheter om läget i Bosnien och även den svenska radion sänder vissa nyheter på bosniska. Läget verkar variera mellan bättre och sämre på vad som ibland verkar vara bara några timmar. Ibland är det någons släkting som ringer och ger direkta nyheter och hälsningar. Alla nyheter är välkomna, oavsett vilken stad de kommer ifrån. Människorna här talar jämt om hur läget snart kommer förändras, hur det snart kommer bli lugnt och möjligt för oss att återvända hem, och jag vill inget annat hellre. Men något säger mig att nu när människors föräldrar och äldre familjemedlemmar börjar komma hit, så känns det inte som att någon har några rötter att återvända till. Vi kanske blir kvar här, i ett land vi knappt kan någonting om, bland människor vi inte känner, för att tala ett språk vi inte förstår, så långt hemifrån. Och om det blir så att vi inte kan åka hem som planerat, så måste vi finna oss i att vi blir tvungna att börja om här. 

Jag känner mig sjuk av oro och saknad. Det går inte en dag utan att jag tänker på pappa. Jag skickar nu detta meddelande via Röda korset och vet inte om du någonsin får läsa det men jag hoppas att jag får höra av dig och önskar att ni alla är trygga och mår bra. Vi ska göra vårt bästa för att få dig och Samirs föräldrar hit så fort det bara går. Oroa dig inte, den svenska personalen har bemött oss med stor vänlighet. Jag kommer inte kunna sova lugnt förrän jag vet att ni alla är trygga. 
Jag älskar dig Edina

Läs kommentarerna i inlägget 2 nov 
..............................................................................................................................................
28.
Kära Mormor!
Hoppas allt är bra med dig! 
Livet här i Sverige är så annorlunda till skillnad från Grekland men allt känns bättre för varje dag som går. Nu efter ett helt år i Sverige känner jag mig helt säker över mitt val att flytta hit med Carl. Jag har lärt mig att detta land har ett helt annat klimat, men förvånad är jag ändå över hur fort värmen försvann efter sommaren tagit slut, det är endast september men vädret får mig att tro att det är vinter.

Jag och Carl har precis varit och handlat in våra sista möbler till vårt nya fina hus här på landet. Carls föräldrar har varit så snälla och hjälpsamma med flytten, är så tacksam att de finns här. Saknar dock er där hemma något sjukt mycket, och maten här blir man så fort trött på. Saknar våra lördagar tillsammans då vi brukade baka hela dagen lång för att sedan mysa, äta och prata om allt mellan himmel och jord.

Något som skiljer sig från Grekland som jag märkt, är den snabba och utvecklade sjukvården. För några veckor sen var vi ute och gick, och vi möttes av en gammal man som ramlat på cykeln, Carl ringde ambulansen och den var där på några minuter, hur snabba som helst, blev så positivt förvånad! Jag har verkligen hamnat rätt!

Jag är även hur nöjd som helst med vårt hus och läget, vi har en öppen spis, stora öppna ytor och en väldigt stor gård vilket har resulterat i att vi båda blivit sugna på att skaffa en hund, så om jag känner Carl rätt så har vi nog en lite valp i vår lilla familj inom en snar framtid. 

Jag har ju berättat om mina trevliga grannar jag har lärt känna. Förra veckan blev vi inbjudna på kräftskiva hos dem och när vi kom dit blev vi så förvånade, allt pyntat i orangea färger och tallrikarna hade bilder på så kallade kräftor. Vi fick en hatt så fort vi trädde in i hallen och under middagen så kunde de avbryta samtalen så skulle man börja sjunga för att sedan ta en så kallad snaps som är en dricka man dricker vid kräftskivor, oj vad allt är annorlunda här mormor, jag tror du skulle tycka om det starkt! 

Jag hoppas allt är bra där nere, jag lovar att komma och hälsa på så snart som möjligt, hälsa alla väl och så hoppas jag på ett brev från dig snart!
Många kramar från ditt bästa barnbarn!

Läs kommentarerna i inlägget 30 oktober

..............................................................................................................................................
27.
Hej, min saknade bror!
Jag har bott i Libanon i snart två veckor. Sedan jag lämnade Sverige har jag varit med om mer än jag någonsin kunnat drömma om. Tillsammans med min bästa vän Mariam hyr vi en lägenhet i Saida, en hamnstad cirka 90 minuter från huvudstaden Beirut. Lägenheten är vackert belägen med balkonger åt alla väderstreck. På morgnarna väcks jag böneutroparens entoniga stämma från en minaret i närheten av var vi bor. Huset vi bor i är kallt på nätterna eftersom tillgången till el är bristfällig överallt i Libanon. Ändå har vi tur som har rinnande vatten i lägenheten. Vi lagar vanligtvis frukost i vårt enkla kök. Frukosten består utav arabiskt te, bröd, yoghurt (används som pålägg), oliver och mortadella. Vi äter maten med utsikt över medelhavet som tar vid där staden med den bullriga morgontrafiken slutar. 

Sedan jag kom hit har vi nästan varje dag besökt släktingar till Mariam bosatta i staden Tyr, en kvarts bilresa från Saida. Mestadels av tiden spenderar vi hos Mariams farmor som är mycket gammal och svag. I lägenheten bestående av två rum och kök bor förutom Mariams farmor, även åtta övriga släktingar som flytt från Syrien, samt en hemhjälp från Bangladesh. I Libanon är det naturligt att flera generationer bor tillsammans och ser efter varandra. Här anses familjen utgöra det centrala i livet, inte jobb och karriär som i Sverige.

Jag är glad att kunna meddela att Mariams släkt har mottagit mig med värme. Trots att jag till en början var väldigt osäker kände jag mig efter bara några timmar som en i familjen. Eller ja, nästan åtminstone. Det här med traditioner och sociala koder har jag svårt att lära mig. Som till exempel alla olika artighetsfraser som ska uttalas vid rätt tillfällen och att pussas på rätt kind rätt antal gånger. 

Vid en situation kände jag verkligen av de kulturella och religiösa skillnaderna. Det var när vi besökte Mariams mormor och övriga släkt på hennes mammas sida. Någon i familjen hade nyligen dött när vi var på besök och familjen var mitt uppe i en sorgeperiod. Alla bar svart och männen och kvinnorna vistades i olika rum. Det var inte acceptabelt att hälsa på traditionellt pusspåkinden-vis (vilket jag såklart råkade göra ändå). Under sorgeperioden är det även förbjudet att ha fysisk kontakt med någon av motsatt kön, något jag förvånat insåg efter att en av männen avvisat min framsträckta hand. Vi var där för att visa omtanke och respekt inför den döda och de efterlämnade, säga rätt saker vid rätt tillfällen. I ett sådant sammanhang kände jag mig som en elefant i ett glashus. Aldrig tidigare har jag känt mig mer obekväm. Det var minst sagt en rejäl kulturkrock.  

Det är få utlänningar i huvudstaden Beirut, och ännu färre i städer som Saida där vi bor. Många reagerar på att jag, en blond och blåögd nordbo har bosatt mig i ett arabiskt land. De rycker tag i mig på stan, ställer frågor om vem jag är och vart jag kommer ifrån. Jag känner mig alltid som en som sticker ut från mängden. Snart ska jag börja söka jobb och integrera mer med samhället, jag hoppas att jag snart hittar en plats i mitt nya land.

Skriv till mig snart igen!
Kram, Kristin

Läs kommentarerna i inlägget 25 oktober
..............................................................................................................................................
Mångfald inte enfald.
26.
Stort beröm från mig för din utställning och ditt projekt "Lenas farfar". Intressant att höra och läsa om hans öden och äventyr, när det gällde att skapa sig ett nytt liv i Sverige.

Jag funderar bara på, om det här kan jämföras med dagens migrationsströmmar från Somalia, Sudan, Afghanistan, Syrien och Irak, för att ta några aktuella exempel. Visst, dom som kommer nu kommer att forma ett nytt liv i Sverige, och jag är övertygad om att både Du och jag kommer att vårdas av nysvenskar som heter både Schezarade, Abdullah, Kyen och liknande namn, när vi blir gamla och orkeslösa. Och inte mig emot.

Men hur når vi ut till gymnasieelever i Frövi, Fellingsbro, Lindesberg, Nora och Ljusnarsberg, för att ta några aktuella exempel. Vi ser en ström av ganska vanliga ungdomar och deras föräldrar, strömma över till SD och deras ungdomsförbund nu. Vi måste åka ut till dem och tala med dem på skolor, arbetsplatser, torg och möteslokaler. Och då måste vi våga vara ganska tuffa!!
Bästa hälsningar

Gunnar Norrman

Läs kommentarerna i inlägget 22 oktober

...............................................................................................................................................
25.            Ko Lanta, Thailand

Hej mamma och pappa!             Jag har nu varit här i Long Beach på Ko Lanta i snart två månader (!!) och börjar sakta men säkert att komma in i rutinerna. Allt är väldigt annorlunda här men jag tror att jag kommer STORtrivas! Även om värmen håller på att ta död på mig så saknar jag inte det svenska vädret alls faktiskt. 

Jag hade innan flytten hört folk säga att Long Beach är ett populärt resmål för svenskar, och sen när jag väl kom hit så fick jag reda på att ön till och med kallas för ”svenskön”! Det är väldigt märkligt att ligga på en strand i princip på andra sidan jorden och samtidigt höra nästan bara                                                                                                                                  svenska runt omkring mig. 
Men åker jag bara 30 minuter rakt över till andra sidan ön så finns där nästan bara lokalbefolkning som pratar noll svenska. Alltså pratar de bara thailändska vilket gjorde besöket mycket svårt (speciellt när jag skulle äta lunch och inte hade en aning om vad det var jag blev serverad), men det var riktigt kul ändå att få se en bit av den thailändska kulturen!

Det är så otroligt fint här överallt, och jag upptäcker nya vackra ställen varje dag. Mycket av öns natur är orörd, speciellt om man åker en bit bort från städer och stränder. Det finns små bergsbyar här och var, och det är så stor skillnad på husen där och de nere i centrum. Man ser verkligen vilka som har det bra och vilka som klarar sig precis, och det är så hemskt att se de kontrasterna. De är så tydliga men ändå är det ingen som gör något åt det. Ko Lanta har inte så mycket fattigdom, men det är bara en liten ö i ett större land och det finns många som har det värre på fastlandet.

Människorna här är så trevliga och öppna, även om varken de eller jag mestadels förstår vad den andra säger.. Men jag lyckas oftast göra mig förstådd med hjälp av engelska eller handgester (även en del svenska ord kommer till användning). 
Något jag inte alls tänkte på de första dagarna var hälsningsfrasen. Här gör man nämligen på ett helt annat sätt, hälsningen handlar om att visa respekt och det finns normer som säger hur man får och inte får göra. Bland annat så används små stavelser som man lägger till i slutet av hälsningen beroende på ålder, kön eller släkt. Detta är så annorlunda från Sverige då allt vi gör är att skaka hand, och inte mer än så. 

Jag har precis börjat jobba på en liten bar/restaurang som ligger alldeles vid stranden, och det är helt underbart! Några av de andra anställda är också från Norden, och planerar precis som jag att stanna i ett eller två år. Vi ska tillsammans försöka ta några kvällskurser i thailändska, och då kan vi förhoppningsvis ställa lite frågor om vett och etikett också. Det tror jag att vi behöver!

Jag saknar er båda två, och hoppas att ni kan komma och hälsa på någon gång.
Puss och kram, 
Cornelia <3

..............................................................................................................................................
24.
Hej Lolo!
Hur mår du? Är allt bra hemma i Sverige?
Som du kanske vet så är jag i Tyskland just nu som utbytesstudent, i Hannover. Det är faktiskt inte så annorlunda som jag trodde att det skulle vara, men självklart så skiljer sig vissa saker från vad jag är van vid. Så som skolan till exempel! Nu kanske inte alla skolor i Tyskland ser ut som denna, men utifrån ser det mer ut som ett fängelse än en skola… Men men, utsidan är inte det viktigaste för att en skola ska funka eller hur? 

Sent på måndag kväll kom vi fram till Hannover och alla värdfamiljerna väntade på att ta med oss hem. Jag skulle nog tro att min familj tillhörde övre medelklass. Pappan har tydligen ett eget företag och mamman är hemmafru. Det är något som tydligen är ganska vanligt här, att vara hemmafru. Det ser man ändå inte så ofta längre i Sverige… Bland mina svenska kompisars föräldrar så jobbar alla mammor! Dom är inte heller så bra på engelska. Dom förstår inte mycket alls av vad jag säger så det mesta får Florian (min utbytesstudent) översätta. Men jag har i alla fall lärt mig en del tyska nu, eller åtminstone snappat upp ett par ord som kanske kan vara bra att kunna. Det är tur att den yngre generationen tyskar är bra på engelska! Annars hade det blivit en del komplikationer ?. 

En annan sak som jag har tänkt på är att de flesta av våra utbytesstudenter är ganska ytliga och lite egenkära. På morgonen så tog det längre tid för dem att göra sig i ordning än vad det tog för oss svenska tjejer. Och vi både fixade håret och sminkade oss dagligen. Det vet jag inte heller om det är så generellt eller om vi bara lyckades bli ihop parade med några ytliga tyskar. Jag har ju hört att fransoser ska vara på det sättet… Hur som helst så fick vi ganska snabbt höra att de tyska killarna hade förväntat sig ett gäng blonda, snygga svenskor. Istället möttes det av en grupp trevliga brunetter och en enstaka blondin. Vi försökte också att få med oss killarna på en shoppingtur, men de var tydligen för fina för att följa med in på Primark haha.

I övrigt är Hannover en fin stad med många stora gallerior, fina barer, många discon och goda restauranger. Lägenheterna här är höga i tak och istället för att ha saker på golvet så var det skåp överallt. Det var så litet egentligen men tyskarna är tydligen väldigt bra på att inreda smart! Och förvånansvärt nog var tågen och bussarna ALLTID i tid. Långt ifrån Sveriges standard, där de aldrig håller tiden. 

Har du varit i Tyskland någon gång? Det har du säkert, men vilka saker tänkte du extra mycket på som var annorlunda? Och vad var din uppfattning om tyskarna?

Ja jag har det i alla fall jättebra här nere, och hoppas på att få några trevliga dagar till innan vi tvingas åka hem. Än saknar jag inte Sverige ?.
Du får ha det bra så länge bästa gudmor. Vi ses snart!
Kram, Alexandra

Läs kommentarerna i inlägget 3 oktober
.............................................................................................................................................
23.
Stationen i Garavan strax efter millennieskiftet 

Vi tänkte oss en utflykt till San Remo. Det hade ju sjungits mycket om en bagare på orten. Vi skulle berika oss kulturellt och kanske också kulinariskt. 
Här passerar tågen utefter Rivieran alltifrån Frankrike till Italien. Garavan är sista franska stationen och som skulle kunna kallas för Menton östra. Den ligger inom Mentons gränser.



Förmiddag, njutandes av det nyligen erövrade pensionärsskapet kommer vi upp på plattformen, min Barbro och jag. Där, en 10-15 meter framför oss, ser vi en äldre dam, som kommer uppför trapporna och hämtar en resväska, som hade lämnats kvar. Vi kommer ifatt henne och visade det sig, sedan vi kommit ned för trapporna, även hennes man. Vi erbjöd dem vår assistans med väskorna. För att komma till rätt spår var man tvungen att gå under järnvägsspåren. Därav trapporna. Barbro och jag utbytte några ord på svenska såsom vi plägar göra. Är ni svenskar, frågade de på svenska.


Vi presenterade oss för varandra och i väntan på tåget fick vi ett angenämt samtal. De skulle resa till Florens. Här på station skulle man träffa ett barnbarn som på väg från London till Florens skulle fånga upp sina morföräldrar, som besatt en gedigen kunskap om Florens. Per Anger, sa mannen. Vår kunskap räckte till för att identifiera honom. Vi hade haft den osannolika tillfredsställelsen att möta en livs levande historisk svensk.

Något år senare var han död. För det mötet känner vi tacksamhet. I dag med SD på marsch har mötet kommit att bli ännu en påminnelse.
Kjell Lindblom

Blond och blåögd - föreläsning av Jeff Werner på Örebro Läns Museum 1 oktober kl 18.30. I samarbete med Sensus. Fri entré.

..............................................................................................................................................
22.
Hej mamma!
Sitter just nu på ett fik med polarna jag rest med, och de andra byborna som sitter här och kollar på fotboll.  Det har varit riktigt skönt väder hela veckan, inget man kan klaga på, 30 grader minst varje dag. 

Jag har solat, badat, festat, utforskat och pratat med lokalbefolkningen. Snackat lite om den ekonomiska situationen i Grekland, de mesta beskriver det som en jobbig period för Grekland och många skyller på invandrare för den dåliga ekonomin.

Många i landet lever på turism och utan den skulle det vara ännu fattigare, det syns tydligt.  Hela tiden när man går på gatorna försöker befolkningen locka med fejkkopior av tröjor, väskor och andra föremål.  Det jobbar ständigt för att kunna försörja sig och sover ut ordentligt och vilar på vintern hörde jag en försäljare säga. Det blir nästan lite jobbigt men detta är deras primära inkomstkälla och då får man lite förståelse.

Verkligen annorlunda mot situationen i Sverige, jag pratade med en mamma som hade fått jobb som barnmorska och skulle tjäna knappt 15 kr i timmen, men folk är tvungna att ta jobb med minimilöner för att överleva. Och om man inte jobbar så sitter man här, kollar på fotboll, sitter i byn och pratar och lever på turismen under högsäsongen, en hel del är annorlunda från Sverige!

Jag hoppas du mår bra i alla fall, jag längtar tillbaka till Sverige men har samtidigt haft en rolig och intressant tid här, vi ses snart.
Med vänlig hälsning din son Gabriel

Läs kommentarerna till brev nr 22 på inlägget 25 september
.............................................................................................................................................
21.   Kära Regina!
Hoppas allting är bra med dig och att du har en underbar sommar. Vill först och främst säga att jag njuter av min semester men samtidigt inte. Hemlängtan och saknaden av landet Sverige är stor, min semester här i Europa känns som en evighet. Jag har nu varit i Montenegro i 6 dagar och ska stanna här i 2 månader, stranden, värmen, folket och allt är underbart, förutom vissa personer.
Det finns väldigt många som kan sitta och fråga min mor om de kan få köpa mig med pengar till äktenskap, alltså att jag t.ex. ska gifta mig med deras bror för att de ska kunna få ett liv utomlands istället för ett fattigt land.



Jag har enda tills nu varit så öppen och försökt se världen ur en annan synvinkel, men när vissa människor inte vet sina gränser eller inte kan låta bli så blir jag väldigt frustrerad och upprörd. Men nog om det, jag vill så mycket veta av hur din sommar är och hur du har det i Egypten. Berätta för mig hur allting är, hur stället är, folket, områdena osv.

Här i Europa eller i Balkan är det väldigt mycket fattigdom, största fattigdomen har nog Albanien, till skillnad från Kosovo och Montenegro i allfall. I Montenegro så är det otroligt underbart och vackert, det finns ett ställe som heter Budva och där är det så himla magiskt. Den platsen är nog den finaste jag någonsin besökt, fattigdomen där är väldigt liten och priserna är otroligt höga. I Ulcinj så består den staden väldigt mycket av turister och ganska mycket fattigdom, men stranden och stället är väldigt fint här mer. Men har man pengar och vill vara på ett ställe där allt är bra så rekommenderar jag Budva.

Jag har haft väldigt mycket tur med vädret, det har varit runt 35+ de flesta dagar, det har varit några dagar då det har varit otroligt mycket regn och storm. Väldigt mycket menar jag då. 

Jag har även blivit bemött på ett visst sätt bara för att jag är från Kosovo, i alla fall i Montenegro, Ulcinj. När jag var där så sa vissa ”jävla albanjävel” med det fanns även vissa som öppnade sina armar och visade så mycket kärlek och respekt att jag kände mig som hemma redan där. Jag förstår att det är väldigt viktigt med etnicitet och att man är patriotisk när man kränker andra genom att uttrycka sig så hårt. Det är ingen nyhet att vart man än går så kommer det att finnas människor som dömer en eller är otrevlig.

Jag ser fram emot att få träffa dig när jag kommer hem. Och berätta mer om min sommar och även få höra om hur du har haft det. 

Med vänliga hälsningar Ardiana

Läs kommentarerna i inlägget 22 september

Fem dagar kvar till vernissage i Hållstugan 
...............................................................................................................................................
20.
Kära mamma,
Jag har nu varit i Spanien i en månad och oj vad mycket jag har hunnit med! När jag först kom till huvudstaden Madrid blev jag överväldigad av värmen. Jag hade hoppats på härlig sol och molnfri himmel men istället var det 32 grader varmt, kvavt och molnigt.
Efter att jag kom till flygplatsen åkte jag med taxi till Torrevieja och hyrde en lägenhet från en man som farfar känner. Torrevieja ligger vid kusten och ligger i södra delen av Alicanteprovinsen i Costa Blanca, mellan Torrevieja Madrid är det cirka 47 mil. 

Efter några dagar i Spanien gick jag runt för att söka deltidsjobb, jag hade tur och fick ett jobb på en restaurang nära min lägenhet, jag hade nog en stor fördel från spanskan i skolan. Men under tiden som jag gick runt och letade efter ett jobb fick jag veta att Spanien varit i en ekonomisk kris med stigande arbetslöshet, dock har det blivit något bättre efter krisen. Jag träffade även en trevlig dam som började tala om att det var cirka 46 procent bland de unga som var arbetslösa, jag tror hon sa mellan åldern 15 till 19 men jag förstod tyvärr inte allt eftersom hon läspade något otroligt!

Eftersom jag varit här i Spanien har jag läst på om sjukvården här och privat sjukförsäkring hos spanjorer har ökat kraftigt men det är inte ett problem för mig för jag tog med mitt Europeiska sjukförsäkringskort, som tur var. Jag skadade mig nämligen när jag gick på en strand vid kusten och trampade på någon sorts fisk som gjorde att hela mitt ben domnade bort! 

På min fritid har jag även besökt några kulturmuseer där det stått om den spanska kulturens guldålder, runt 1500-och 1600-talet. Det kallas så bland annat för att Miguel de Cervantes skrev boken om Don Quijote, en lite tokig fattig riddare som kämpar mot inbillade fiender i form av väderkvarnar, som han tror är farliga jättar. Tydligen ville författaren skriva om en komisk figur som man skulle skratta åt men när han skrev blev riddaren mer och mer en tragisk och tokig gestalt värd att gråta över, trots tokigheten drivs riddaren av en ädel och äkta strävan för en förbättrad värld.

Något som jag inte gjort är gå på tjurfäktning, som är en av Spaniens festtraditioner. Men trots att det är en festtradition är det många spanjorer som är emot tjurfäktning, vilket jag förstår då de först plågar tjurarna och sedan dödar dem för skojs skull. Dock utspelar sig tjurfäktningen tydligen ofta på en stor och rund arena som heter Plaza de Tores, den är även utan tak. Jag har sett några matadorer (tjurfäktare) som gått runt på gatorna iklädda sina scenkläder, oftast guldiga dräkter med röda mantlar i händerna.

Många kvällar och helger har jag gått ut med mina arbetskamrater och sjungit och dansat. På de flesta klubbar och uteställen dansar de i en typisk stil, inte alls som hemma i Sverige på klubbarna där alla bara står och hoppar. Dans- och musikstilen kallas flamenco, de sjunger, dansar, spelar gitarr och knäpper med fingrarna och klappar med händerna. Att dansa flamenco är något jag tycker är jätteroligt och man kan till och med tävla i det. Jag måste lära dig att dansa flamenco när jag kommer hem till Sverige igen mamma!
Kram, din dotter

Läs kommentarerna till brevet på inlägget 19 september
..............................................................................................................................................
19.
Hej kära mamma
Min resa börjar gå mot sitt slut nu och jag har upplevt så mycket nytt och har massa historier som jag kommer berätta för dig när jag kommer hem. Hur varmt är de i Sverige? Det jag har märkt är att de är väldigt varmt här nere och de är jobbigt att vara utomhus längre än nödvändigt, fast egypterna verkar inte ha några problem kanske är de vana eller är de tvungna att vara ute för att försöka sälja prylar för att få pengar.

Antingen är man en storfräsare med mycket pengar eller försöker man få ihop pengar till mat det finns liksom inget mitt emellan som jag upplevde de i alla fall. På kvällen när man var ute så kom de alltid fram säljare som försökte sälja souvenirer till oss så de vart mer folk på kvällen och en annan sak var är det är alltid män eller småpojkar som försöker sälja till oss, kvinnorna verkar bara stå inne i själva kiosken medan männen är på gatan och försöker ”ragga” in oss i kiosken. Man får aldrig någon lugn och ro medan man handlar, inte som i Sverige när det än en själv som oftast går o frågar efter hjälp där är de på en hela tiden.

Vi såg även ett par som bråkade på gatan de såg ut som kvinnan inte fick sova i hennes hus. Så vi gick dit för att kolla så allt var okej eftersom mannen slog kvinnan. Vi försökte uppmana kvinnan att lämna mannen men hon sa att kvinnorna inte får skilja sig från männen så enkelt medan männen får skilja sig och gifta sig hur som helst.

När vi var och åt på en restaurang så trodde inte jag det skulle vara så mycket grillat och friterat utan mer grönsaker och inte hamburgare. Medan vi åt så kom de även fram väldigt lättklädda dansare som gick emellan alla bord och efter kom det en man med en burk där man kunde ge pengar till de som dansade.

En kväll var vi ute och gick på gatan och det finns väldigt många människor som sitter och röker vattenpipa. Rätt vad det var blev vi tilltalade av några män  som bjöd oss att komma och sitta med dem och röka, förmodligen för vi gick med snygga tjejer. Men vi gick dit och beställde också en vattenpipa på baren så vi satt där och rökte och pratade och de lärde oss hur man rökte och pratade väldigt mycket om Egypten vilka se värdigheter det finns. Alla de männen jobbade som jordbrukare och sa att de var beroende av Nilen som 50 % av alla som bor i Egypten är. Och man börjar tänka hur tur vi har det som bor i Sverige. Vad skulle hända om Nilen skulle översvämma eller torka ut det skulle ju bli kaos. I Sverige är ju inte halva befolkningen beroende av något som är så opålitligt.

Kram från din son, Melker
Läs kommentarerna till brevet på inlägget 16 september

.............................................................................................................................................
18.
Hej du som läser detta brev!
Idag är jag en tjej som precis fyllt 18 år. Något som jag skulle vilja ta upp är dagens teknologi. Det är en av många saker som inte alls ser ut på samma sätt idag som när jag var liten. Nu går vi runt med våra I-phones vart vi än är, och har man inte det senaste inom telefonvärlden är man ’’utstött.’’ 

När jag var liten handlade det om de nyaste leksakerna från leksaksaffärerna och sådana saker, nu handlar det om att småbarn vill ha de nyaste telefonerna. Vi påverkas alldeles för mycket av hur pass beroende vi faktiskt är av dagens teknologi. Jag och många av mina kompisar skulle inte klara oss utan vår mobil i en enda dag, och när jag verkligen tänker efter är det helt sjukt. Sjukt att vi inte kan hålla oss i en dag utan att vara uppkopplade på sociala medier av alla dess slag.

Hur jag önskar att det skulle se ut är att vi inte skulle vara lika beroende som vi är, att utvecklingen går framåt tycker jag bara är bra. Däremot tycker jag inte ungdomars liv ska rasa samman om surfen tar slut, om man är på landet och det inte finns någon täckning eller om mobilen skulle gå sönder. Det är ändringen jag tycker borde ske innan det går alldeles för långt.

Läs kommentarerna i inlägget 15 september 
.............................................................................................................................................
17. ”Sverige det fantastiska landet”,säger många men så är det verkligen inte. Sverige idag SUGER! Var glad att du inte lever i Sverige idag. 

Själv vet jag ju inte hur det är att leva någon annanstans eller i någon annan tid, jag har bara levt här och en gång. Men jag har alltid drömt om att leva i en annan tid eller på en annan plats, enda sen jag var liten. Det är klart att det finns mycket bra med att leva i Sverige men det finns också mycket dåligt. Och det mesta går att vrida och vända på och se på från olika vinklar, som huruvida det är bra eller inte med dagens teknologi och hur påverkar den oss? 

Vi i Sverige idag missbrukar mycket, använder tillgångar på fel sätt. Teknikens utveckling har just exploderat, det har hänt VÄLDIGT MYCKET på kort tid. För bara 10 år sedan var det inte så vanligt att ha en mobiltelefon och idag har alla en minidator och bär runt på. När det händer så här mycket på så kort tid tänker jag att det är svårt att veta hur man ska hantera det. Vi vet inte hur människan egentligen påverkas av att bli uppfostrad av en I-pad. Den generationen har inte växt upp än och det är därför svårt att veta säkert hur vi påverkas. Men vi är levande varelser och vi vet enligt forskning att en människa mår bäst om den blir sedd och älskad, om man bryr sig om sina barn och finns där och uppmuntrar dem. Så det är väl det vi borde göra. Försöka orka ge de vi älskar det allra bästa. Att barnet alltid är glatt och nöjt är faktiskt inte alltid det bästa för dem, och att alltid ge dem vad de vill gör det bara svårare när de blir stora. Men den enklaste vägen är inte alltid den bästa. 

Samhället sätter även en väldigt stor press på människan, vi ska vara på ett speciellt sätt och ha vissa saker. Jag hörde en gång ett väldigt bra citat som jag tycker passar väldigt bra in i dagens samhälle ”Vi köper saker vi inte vill ha, för att imponera på människor som vi inte ens tycker om, av pengar som vi inte har.” Är inte detta helt sant? Vi vill se så bra ut utåt som möjligt och gör allt till en tävling, särskilt med människor som vi egentligen inte tycker så mycket om, bara för att verka bättre än vi egentligen är, om man kan säga det på det sättet. Jag tycker åtminstone att detta säger mycket om hur vi i dagens samhälle beter oss. Låter det inte tragiskt ” Vi köper saker vi inte vill ha, för att imponera på människor vi inte ens tycker om, av pengar som vi inte har.” 


En annan sak jag inte gillar är att vi alla är så otacksamma. Även fast vi har det så bra (ekonomiskt) så kan man aldrig vara tacksam för det. Det är oftare så att man blir ledsen för att man inte får någonting än att man blir glad för att man får eller har någonting. Till exempel om man inte får den mobiltelefon man vill ha i present, men får man en ny cykel så sörjer man mobilen istället för att glädjas över cykeln. Kan man inte vara lite mer tacksam och positiv? Det skulle inte skada någon, utan bara ge oss saker. 

Vi i Sverige skulle kunna ha det så bra, vi har pengar och mår bra. Men ändå är landet ett sånt kaos och funkar inte som det ska. Vi är otacksamma för allt vi har, men det lilla vi inte har det är en katastrof. Istället för att ta hand om varandra och leva på det man har så försöker vi alltid få mer. Så min önskan är att bo i ett land där man bryr sig om varandra och är tacksam över det man har. Jag vet att jag kan börja men det är svårt, att gå mot strömmen och sticka ut. Jag gör vad jag kan för att förändra, men det går inte så lätt…

Så jag hoppas du har det bättre där du är idag, och kom ihåg - var tacksam för det du har! 

Läs kommentarerna i inlägget 12 september

................................................................................................................................................
16.
Hej mitt älskade barn!                                                                                    
Nu när jag sitter här i min skolbänk och tänker på dig så känner jag att jag vill skriva ner några rader om mitt liv och berätta om hur världen ser ut nu. Det är så mycket som händer just nu och jag vill att du någon gång i framtiden ska få läsa och förstå hur vi hade det när jag och din pappa växte upp.

Till och börja med vill jag berätta att under den tiden från när jag föddes år 1996 fram till i år, 2014, förändrades mycket i vår värld. På 90-talet fick internet ett genombrott och fler och fler började se positiva saker med det. Man kunde digitalisera mängder av saker och samhället blev mer smidigt ansåg man. Min mamma och pappa fick se denna utveckling och vara en del av den. Ju mer åren gick, desto mer teknik kom det. 

När jag blev tonåring växte pressen på både min sida, men även mamma och pappas, att man skulle ha de senaste tekniska prylarna, i synnerhet den senaste mobiltelefonen. Man ansågs vara ”opopulär” eller ”ha lite pengar” om man inte hade en mobiltelefon när man gick i 5:e klass. Det kanske låter helt otroligt, för i framtiden kommer säkert 4-åringar ha egna mobiltelefoner. Det kan ju du svara på när du läser detta brev.

I och med att tekniken springer fram nu i början av 2000-talet förändras väldigt mycket i våra familjer. Fler och fler blir mer självupptagna och det är inte längre vanligt att familjen samlas för att äta mat tillsammans på kvällen. Mitt i denna tid som tonåring kan jag känna mig väldigt annorlunda. För mig betyder min familj oerhört mycket och jag njuter av att få spendera tid hemma med mina föräldrar och syskon. Jag hoppas att jag kan föra vidare detta till dig så att även du förstår vikten av att ta vara på familjen hela tiden.

Sen är det ju det här med skolan. Det är inte lätt att vara ung i skolan idag. För det första förväntas man att vara på ett visst sätt och se ut på ett visst sätt. Man ska helst inte vara bra i skolan heller. Bland mina kompisar och i min klass så är man mer populär om man inte lägger ner så mycket arbete på skolan. Men jag tror det beror på osäkerhet hos många, man vågar inte plugga ordentligt för man tror att man ska bli opopulär då. Men jag har vågat ta steget bort från det där. Jag har hittat kompisar som strävar mot samma mål som jag, och då blir det inte lika jobbigt att gå i skolan. Det är ingen som mobbar mig för att jag satsar högt i skolan, utan tvärtom, man ser upp till mig och frågar mig om hjälp om man har svårt att förstå något. Det känns skönt att jag går i en klass som ändå respekterar lite att man vill något med livet och att det är därför man pluggar.


Politiker beslutar så konstiga saker så just nu har de dragit ner på lärare otroligt mycket, så de som behöver mer hjälp och stöttning blir drabbade jättehårt. Man förklarar det med att det inte ”finns pengar”, men det är bara skitsnack. Vi har mycket pengar i Sverige, men man är inte beredd att satsa mest på skolan och vården därför att då måste vi dra in mängder på andra håll. Så just nu är skolan ingen miljö som man väljer i första hand. Vi elever har inget val, men fler och fler lärare säger upp sig och betydligt färre börjar utbilda sig till lärare. Det är katastrof i landet just nu och jag hoppas med hela mitt hjärta att samhället ser bättre ut när du är ung, att du får bättre förutsättningar i skolan än vad jag någonsin har fått. 

Som du märker är skolfrågor väldigt aktuellt enligt mig. Det är för att jag alltid har drömt om att jobba med barn inom förskola och skola, men just nu tvivlar jag verkligen på att utbilda mig inom detta. Arbetsmiljön och förutsättningarna för att vara lärare idag är verkligen jättedåliga, så jag vet inte om jag skulle palla att bli lärare faktiskt. Det är mer dokumentationsplikt än vad det har varit tidigare, det är sämre löner, mer jobb, högre krav på eleverna, betygssättning från 12 års ålder, och nu vill de införa betyg redan från åk 4. Det måste ske en radikal förändring om min uppfattning och inställning till politiker överhuvudtaget ska förändras. 

För dig kanske det här låter ointressant, men man måste förstå att det är nästa generation som ska utbildas, och är inte förutsättningarna bra nog så kommer samhället förr eller senare kollapsa. 


Vi blir allt mer kontrollerade också. Allt sker via internet och hela våra identiteter finns på internet, men ingen verkar bry sig. Man tror att bara man klickar på en knapp på exempelvis Facebook så är hela ens konto säkrat. Det stämmer inte. Ingenting på internet är säkert och det finns alltid någon som kan hacka sig in och använda information om oss i andra syften. Därför har jag valt att inte skapa konton på sociala medier just för att det kan skada en så otroligt mycket. Barn och ungdomar idag får inte tillräckligt med kärlek från deras föräldrar så man börjar söka bekräftelse på andra ställen istället. Jag tror inte att man mår bra av att vara uppkopplad hela tiden för att det inte är naturligt. När jag var liten klarade jag och mina kompisar oss utmärkt utan mobiltelefoner, vi lekte och hade det roligt ändå. Det saknar jag, tiden utan teknik i alla dess former. Förstå mig rätt, jag är inte emot teknik. Teknik kan vara ett oerhört bra hjälpmedel på olika sätt, men jag är emot det när det blir till överdrift och jag vill inte ens tänka på hur det kommer bli i framtiden. Kommer folk kunna skriva och stava ens? Hur kommer vårt samhälle se ut egentligen?

Det är lite de tankar jag går och bär på och som intresserar mig. Jag tror att mycket kommer förändras, tyvärr mycket åt det dåliga hållet. Men jag hoppas att man åtminstone kommer ha ett val i framtiden när det gäller vad man vill delta i och inte på exempelvis internet. Det tycker jag att man som människa ska ha rätt till.

Tack för att du läste detta brev och jag hoppas det ger dig en inblick av hur delar av mitt liv och tankar ser ut nu när jag är ung.

Många kramar från din 
Mamma

Läs kommentarerna i inlägget 10 september
................................................................................................................................................
15.
Hej mitt framtida barnbarn!

I Sverige idag är det svårt att få jobb efter att man har gått ut skolan eller inte har gjort det, men man behöver ha betyg för att kunna få jobb, vilket jag tycker är konstigt och orättvist för att de som har varit på behandlingshem eller fängelse de har ju ingenting när de kommer ut i samhället igen, det borde finnas lägenheter och jobb för alla för att det ska kunna bli jämställt.  Lägenheter idag i Sverige är svårt att få tag i och man måste samla mycket poäng för att kunna ha en chans att få en lägenhet och ha en bra ekonomi, har man inte en bra ekonomi så kan man inte få någon lägenhet.
Och i dag i skolorna har vi så höga krav att vi blir stressade i skolan och att det gör att det är svårt att nå upp till bra betyg.  
Betygen höjs för att politiker tycker det, men de verkar inte ha någon uppfattning om hur svårt och jobbigt det är i skolan i vårt samhälle i dag. Jag tycker det är jättesvårt att höja mina betyg för det är för höga krav och för att man inte orkar anstränga sig mer just för att det är så stressigt med det man har. Det är inte tal om bara betygen utan man måste ha ett bra utseende annars har man inte så många vänner, eller tycker man olika om någonting till exempel att man gillar skolans mat då vågar man inte äta för ens kompisar inte gillar maten. Det är inget bra tecken på att grupptrycket har ökat och jag tycker inte att det är bra att man bara lyssnar på sina vänner, man måste lyssna på vad man själv vill också. Det har jag gjort efter att jag hade genomgått att bli mobbad, då gjorde jag det jag ville göra och sket i vad andra tyckte, men jag tycker det är väldigt jobbigt att grupptryck är det som alla människor faller för men inte jag. Jag gick en annan väg när de andra tog den vägen som är t.ex. att börja röka.

Vi människor är inne på att man måste vara snygg och se bra ut plus att man måste ha det senaste i teknikens värd för att ens kunna ha vänner i skolan.  Vi tjejer framför allt tänker mest på modet och inte på vad man själv som människa vill ha för kläder eller hur man ser ut. Som sagt, det är omgivningen som formar oss till den vi är idag tycker jag, för jag har blivit retad/mobbad för jag hade fula kläder och inte hade de senaste leksakerna men också att jag var minst i klassen.


Relationen mellan människorna i dag: Vi har en relation i skolan/ jobbet där har man en slags relation till varandra men utanför det har man kontakt via Facebook och sms istället för att gå hem och knacka på hos den och man skickar inte lika mycket brev till varandra längre heller för tekniken har tagit över våra liv. I dagens samhälle har vi för mycket tekniska saker till våra barn, vi människor tror att det ska hjälpa våra barn att lära sig en massa saker, men då glömmer man bort det här sociala vi människor/barn behöver för att kunna komma i kontakt med andra människor som vi inte känner. Att kunna lära känna nya människor för att kunna ha ett jobb för där det ingår att man ska/kan lära sig arbeta med andra för att kunna utveckla sitt samarbete med sina kamrater. Jag skulle aldrig tillåta mitt barn att ha en egen I-pad att spela på för att lära sig saker. Jag tycker att man lär sig mer av att leka med andra barn och barnen utvecklar mer sitt sociala samspel med andra barn vilket är en jättebra erfarenhet man kan ha nytta av hela livet ut.
Min relation med min familj är stark men inte mellan min mamma och mig. Sen hon blev sjukskriven har vi haft en relation som bara går upp och ner, men mellan mig och min pappa finns en stark relation. Vi kan prata om allt. Han hjälper mig när jag har svårt i livet. 

Jag har även två äldre bröder som vi också har en ganska stark relation till, de finns där när man behöver dem och det bryr sig om mig och det tycker jag ska finnas i alla familjer och i samhället. Alltså relationer mellan människor idag tycker jag är inget att hurra för, för att vi sitter mest vid våra datorer och chattar istället för att prata med andra människor. Det stör mig lite, för hur ska mina barnbarn kunna leva med att inte vara sociala i verkligheten förutom i skola och på sitt jobb. Hur ska de då våga ta kontakt med andra människor i deras vuxna liv?


Politikerna som finns idag i vårt samhälle är jag inte så jätteinsatt i men jag kan lite och jag tycker inte om de som sitter nu, Moderaterna, det var de som höjde kraven för våra betygskriterier. Det tycker jag inte är så bra för det blir stressigt och så mycket man ska lära sig. Men en sak till vet jag, att jag inte tänker rösta på dem eller Sverigedemokraterna för jag vill inte minska invandringen för det är inte deras fel att vi människor inte har något jobb eller lägenhet, de vill bara ha hjälp av oss och söker asyl för en anledning. Det är inget illa mot deras åsikter det är bara så jag tycker och det står jag för. Och i år är det första gången jag ska få rösta och det känns lite nervöst, för jag vet inte vad jag ska rösta på bara för jag är inte så jätteinsatt i detta.

Hoppas du/ni förstår vad jag vill säga med det här brevet, kan tänka mig att det kommer ha förändrats när ni/du läser detta brev men det är så jag ser på samhället idag.  Hoppas att allt är bra med er i familjen, så hoppas jag på att vi ses snart igen.

Kram din mormor/farmor

Läs kommentarerna i inlägget 10 september

.................................................................................................................................................
14. 
Hej mitt framtida barn!
Jag skriver till dig för att jag vill dela mina nuvarande tankar till dig om samhället och politiken. Jag vill att du ska förstå hur jag tänkte när jag var ung och inte fullt utvecklad. Det är så här, jag tycker det är viktigt att bevara gamla tankar så man kan gå tillbaka och kolla vad det var man tyckte och hur man tänkte. 
Samhället som jag idag lever i är hemskt, det finns mobbing och det finns människor som måste slåss för att komma dit den vill. När jag växte upp lärde min mamma och pappa mig att man alltid skulle vara sig själv och inte bry sig om vad alla andra säger. Jag gjorde som de sa och hamnade i de skorna som den mobbade. 
Det var en jobbig tid men jag höll mig levande och jag vägrade ge upp. Det utvecklade mig till den människan jag är idag. Jag är stark och vågar stå på egna ben. Jag kan stå för mina åsikter på eventuellt ett annat sätt än någon annan kan, men det är inte helt och hållet säkert. 
Vi människor växer upp och uppfostras olika och på så sätt blir man en fullt utvecklad person. Samhället har också ett stort finger med i spelet. Hamnar man i ett visst umgänge kan man uppföra sig på ett annat sätt än vad man hade gjort om man hade umgåtts med ett par andra personer. 
Familjen är viktig på ett annat sätt. Det är där man får sina första fördomar och utvecklar ett första intryck. Dina vårdnadshavare hjälper dig att utvecklas på ett eller annat sätt. De ger dig en grund att stå på. De vägleder dig när du inte vet vart du ska gå någonstans. 
Någonting jag kommer att lära dig redan från början är att alla är lika mycket värda samt att det är viktigt att säga tack och förlåt. Jag kommer också lära dig vad jag tycker är rätt och fel, som att jag tycker det är fel att bryta mot regler samt att jag tycker det är fel med droger. Det är någonting jag aldrig kommer att acceptera. 
Politiken i det samhälle jag lever i är bara en enda röra. Alla partier säger ungefär samma sak men dagen efter valet blir det bara samma sak igen. Det blir aldrig någon ändring. Det finns vissa saker i de olika partierna som skiljer sig men annars är det den samma. Någonting jag vill att du har i huvudet är att det är okej att vara homo/bi/trans/queer, vi bor inte på 1800-talet längre. 
Sedan tycker jag också att det har gått för långt i Sverige när det gäller invandrarpolitiken. Jag blir så ledsen när jag hör att man ska ta in fler invandrare för de får ofta inte den hjälp de behöver. 
Jag blir också arg och frustrerad när jag hör att man funderar på att införa halalslaktat/koscherslaktat kött. Det är djurplågeri. Man börjar med att skära av halspulsådern av djuret och låter den sedan förblöda. Det är sjukt om någonting. Vi har en strikt lag i Sverige om att vi inte ska vansköta djur och att vi inte får misshandla dem. I Sverige när man använder sig av halal-/koscherslakt så ger man djuret bedövning så de inte ska känna av smärtan men det är principen jag menar. Varför jag reagerar som jag gör är för att jag är mån om djuren. De kan inte säga: nej och jag vill inte. Därför måste vi människor sätta ner foten när det är någonting vi tycker är fel. Jag menar, du skulle väl inte vilja bli behandlad så när du ska dö? 
Jag tycker inte heller att man ska ta den svenska flaggan och Sveriges nationalsång från Sverige. Vi får anpassa oss efter varandra, inte bara efter den grupp som kommer hit på grund av krig och annat hemskt. Sedan självklart så kan vi lära oss av varandra. 
Någonting annat som jag tänkt på länge är att man borde minska invandringen och hjälpa de som redan är här, gärna flytta ut dem i samhället och inte låta dem bo bara med de som kommer från deras hemland. Det skulle gynna både det svenska folket samt de som flyttar hit. Bland annat så kanske de lär sig svenska fortare samt att vi ”svenskar” kan få en annan förståelse av vad de har varit med om, samt hjälpa dem att förstå att det inte bara är vi ”svenskar” som kan vara rasister i det här landet för att vi bor här. Även ”svennebanan” är ett rasistiskt skällsord som är till för ”svenskar”. 
Jag hoppas du kan förstå vad jag menar med allt jag säger i detta brev. Vissa saker kan ha ändrats efter några år men det här är det jag kände när jag var 17, snart 18 år. Jag älskar dig och jag längtar tills jag får träffa dig på riktigt. 
Din mamma Sofia 

Läs kommentarerna i inlägget 6 september
................................................................................................................................................
13.
Till dig som lever om hundra år. Jag heter Rebecka och är 18 år när jag skriver detta brev. Jag tänker berätta lite om hur samhället ser ut idag och hur det är att vara ungdom idag

Jag börjar med att berätta lite om skolan i Sverige 2014. De allra flesta barnen börjar i förskolan när de är väldigt små redan vid ett år. Förskolan är inte obligatorisk och föräldrarna får själva välja om de vill att deras barn ska gå där eller inte men eftersom samhället i övrigt ser ut som det gör så är det väldigt svårt att som förälder vara hemma med barnet. Jag ska förklara vad jag menar t.ex. så påverkar det din familjs ekonomi väldigt negativt om du är hemma med barnet istället för att lämna det på förskolan. För en del familjer så kan detta betyda att de inte klarar sig om inte båda föräldrarna jobbar, för andra familjer så innebär det att de inte kommer att kunna åka på den semester som de hade drömt om. 
Det finns alltså ett pris att betala om du är hemma med barnen och det är väldigt få familjer idag som är beredda att betala det priset. En annan anledning till att många jobbar istället för att vara hemma med barnen är att det är väldigt viktigt i Sverige idag att göra karriär, att lyckas i livet, att bli någon och att förverkliga de drömmar man har för sitt liv. 
Vi lever alltså i ett väldigt individualistiskt samhälle idag. Detta gör att väldigt få är beredda att lägga ner karriären bara för att de har fått ett barn och det gör att de väljer att sätta barnet på förskola. En annan anledning till att barn sätts på förskolan extremt tidigt tror jag är för att många föräldrar inte tror att de är nog för barnen.

I förskolan får man gå mellan 1-5 år. När man är 6 år börjar de allra flesta barnen i förskoleklassen som ska fungera som en bro mellan förskolan och grundskolan som barnen börjar i efter förskoleklassen. 

Grundskolan är nio år och efter det kommer gymnasiet och det är där jag går nu. På gymnasiet får man välja vilken inriktning man vill, antingen så läser man ett studieförberedande program och då behöver man läsa vidare på högskola efter gymnasiet för att utbilda sig till något yrke. Eller så kan man läsa ett yrkesförberedande program och då har man utbildat sig till ett yrke när man går ut gymnasiet. 

Programmet som jag går heter barn och fritidsprogrammet och när jag är klar med min utbildning så kommer jag att vara barnskötare och jobba på förskola.

Så nu vet du lite om hur själva skolsystemet fungerar i Sverige, nu ska jag berätta lite om hur jag upplever skolan just nu.


Som jag nyss skrev så går jag andra året på barn och fritidsprogrammet. Jag gillar programmet som jag läser och tycker att det är intressant att lära mig mer om barn och deras utveckling. Det som jag tycker är lite jobbigt är att det är väldigt mycket reflekterande och man ska ha en åsikt om precis allting, även om jag inte tycker någonting om ett ämne så är jag tvungen att pressa fram en åsikt bara för att jag ska få bra betyg och det tycker jag är väldigt onödigt. 
Som ung så har du en väldig press att leva upp till på skolan för det första ska du få bra betyg för att kunna lyckas bra i framtiden, men du får inte lägga ner för mycket tid på skolan för då är du ”töntig”. Samtidigt som du ska klara av denna balans av att få bra betyg utan att plugga för mycket ska du också klä dig rätt, bete dig rätt och säga rätt saker till rätt person. 
Som ung idag ska du dessutom vara uppkopplad på alla ställen och medveten om vad som händer i alla människors liv samtidigt som du ska informera alla andra om vad som händer i ditt liv. Detta sker genom sociala medier.

Personligen så känner jag självklart av det här trycket men jag försöker att inte duka under för det och ett sätt för mig att göra det på är att inte vara med i sociala medier eftersom jag tror att det skulle ta väldigt mycket kraft och energi från mig och lägga en väldig press på mig. Men jag ser i de unga människor som jag har runt omkring mig att de är väldigt pressade och det tror jag beror på det samhälle som vi lever i idag och att unga människor känner sig osäkra på sig själva och därför måste leva upp till allt det som omgivningen förväntar sig av en.

Så nu vet du hur samhället såg ut 2014 från en ungdoms perspektiv och jag önskar verkligen att du kunde svara på hur samhället ser ut när du lever. Men jag förstår ju att du inte kan det eftersom jag redan är död när du läser detta.
Rebecka 

Läs kommentarerna till brevet på inlägg 4 september
................................................................................................................................................
12.
Kära framtida barn
Du är min framtid. När jag blir gammal ska jag bo på landet och min önskan är att du kommer och tar hand om mig lite då och då. Jag har tagit hand om dig ända tills du blev en fri fågel och när jag blir gammal ska du betala tillbaka. Inte betala med pengar men betala tillbaka med din närvaro. 

Du är framtiden. Du kan påverka samhället och du kan påverka äldreomsorgen. När du blir vuxen och kan påverka samhället finns jag där och troligtvis behöver jag din hjälp. Dina åsikter och dina handlingar kan påverka samhället. Tänk på dina barn och mina barnbarn, tänk på deras framtid. För att kunna påverka deras framtid måste du kunna påverka din. 

När jag skrivit detta brev är det få månader kvar tills jag blir myndig och får rösta. I år får jag rösta och jag kan påverka min framtid för att kunna påverka din. Jag påverkar vår framtid. Samhället som jag lever i nu är ett samhälle där män får bättre lön än kvinnor trots samma arbete. Jag lever i ett samhälle där kraven i skolan blir högre och högre medan resurserna blir mindre och mindre. Jag lever i ett samhälle där dagens ungdomar är våra föräldrars framtid. Inget är perfekt och därför ska man inte klaga på de små sakerna. Man kan ha en åsikt om det dåliga och utifrån sina åsikter rösta på det partiet som man tror kommer göra sitt samhälle till en bättre plats. 

................................................................................................................................................
11.
 Hej mina underbara barn!
Jag heter Jesper. När ni läser detta brev så är jag äldre än vad ni kan föreställa er. Jag skrev detta brevet när jag var 17 år och gick i tvåan på gymnasiet. Detta brev kommer handla om hur det såg ut i det svenska samhället när jag 17år. Hur jag levde och vad jag hade för levnadsvillkor.
Jag föddes i Sverige på BB i Örebro län. Jag växte upp med mina föräldrar som nu är era farföräldrar med min syster som är 4 år yngre än mig. Jag växte upp i Adolfsberg som är ett område som ligger i Örebro. 


Örebro är Sveriges sjunde största stad i hela Sverige med en folkmängd på 107 038 invånare. Nu i min tid så lever det i hela svenska samhället 9 miljoner människor, människor med alla olika sorters bakgrund.

Nu i min tid som jag skriver detta brevet så finns det folk till allt. Jag tycker att Sverige är ett välkomnande land för flyktingar och invandrare där alla får tycka och tänka vad man vill.  Det finns människor med olika religioner som t.ex. kristna, buddister mm. Jag tycker att alla ska få tro på vad de vill eftersom att Sverige är ett fritt land som jag sa där man får tycka och tänka vad man vill.

I Sverige finns det även någonting som kallas för rasism och främlingsfientlighet. Rasism innebär att man kan ha någonting emot någons eller någras hudfärg samt bakgrund, vilket blir avgörande för en individs möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Det finns vissa olika grupper som är speciellt inblandade som t.ex. romer, de som är svarta i sin hudfärg och de som är muslimer. Även judar har risk att bli drabbade av våld. Om man är för rasism så är man en så kallad rasist. Enligt migrationsinfo.se om främlingsfientligheten i Sverige år 1992 så tyckte 65 % att det var ett bra förslag att sluta ta emot flyktingar från andra länder. Efter det fram till år 2009 så har det knappt blivit någon förändring då 46 % tyckte att det var ett bra förslag att sluta ta emot flyktingar från andra länder, så jag vill gärna ge er ett förslag att inte bli rasister när ni växer upp eftersom att det kan få stora konsekvenser.

I Sverige så har vi även någonting som kallas för politik. Politiken i Sverige har karaktäriserats sedan 1920-talet av den svenska parlamentariska demokratin och dess proportionella representation. I Sverige nu för tiden så ligger makten hos den folkvalda riksdagen.  I Sverige får man rösta efter man blivit 18 år gammal. Då man får börja ta del av riksdagen och vara med och påverka utifrån vad man själv tycker och vilket parti som man själv tycker ska vinna riksdagsvalet.

Nu har jag i detta brev till mig underbara barn skrivit om mig själv och hur det såg ut i det svenska samhället under min tid som ung. Jag hoppas ni lärt er någonting och hoppas att ni fattar kloka beslut i livet.

Jag älskar er av hela mitt hjärta!!


Läs kommentarerna i inlägget 26 augusti
................................................................................................................................................
Nr 10
Hej till dig som läser det här, det kanske är framtida jag eller någon i min familj? 
Hur ser samhället ut idag, vill jag ens dra upp det?
Ja samhället är ur min synvinkel inte bra, allting handlar om status, utseende och den som har flest följare på Instagram typ? Är du inte med de som är de coolaste eller bästa så är du en ingen. Har du inte en glipa mellan bena så är du fet. Tyvärr så ser samhället ut så här idag. Har du inte flest följare på Instagram så är du en tönt.  Är du för framåt och positiv så är det något fel på dig, är du deppig eller lite sur så är du deprimerad och borde uppsöka en kurator. Alla dömer alla. Ingen kan säga att de inte tänker på utseende hos en person när de först ser en. Det tar 30 sekunder för en människa att döma en annan människa, 30 sekunder.
Skolan då? Jo man stressar ihjäl sig för att göra alla lärare nöjda vilket inte alltid går.
Man går i skolan åtta timmar per dag (ungefär) sen komma hem för att plugga på alla läxor som man har fått. Hjälpa till hemma så att man inte för skäll av mamma och pappa. Samtidigt som man alltid ska finnas där för alla kompisar som man sällan får något stöd av tillbaka. Nu låter det som att jag klagar och jo det gör jag väl.

Kan väl bara hoppas att världen bara blir bättre…

Läs kommentarerna i inlägget 22 augusti
................................................................................................................................................
Nr 9
Hejsan min framtida dotter 
Jag skriver detta brev för att få ner det som jag tänker och tycker är viktigt och för att få ner det jag vill lära dig. Jag är idag 18 år och lever i ett samhälle som jag tycker är vridet och vrickat. Allting är styrt av massmedia. Vi lägger för mycket tid på ytligheter att vi glömmer det som är viktigt. Invandrare, folk med annorlunda kläder, blir kollade på, utstötta eller mobbade. Om man inte hittar en grupp som liknar en själv. 
Allting går ut på att vara som alla andra. Så man glömmer bort det unika. Att oavsett hur mycket vi än försöker, kommer ingen                                                                      någonsin att vara som någon annan.  

Jag har också lagt tid på dessa ytligheter. Vi dömer folk för att folk dömer. 
Jag tycker att man ska lägga energi på saker som får en att må bra och att alltid vara sig själv. Man vet aldrig hur många dagar man har kvar, så det är lika bra att leva varje dag fullt ut och försöka att alltid ha roligt. Det klart att det finns saker som man behöver göra i livet, skolan är jätte viktig, i alla fall just nu, för annars kan det vara svårt att få jobb. Vad du än gör, välj inte en skola för att den anses vara populär, välj den för att du själv känner att du vill gå där,  för din egen framtids skull. Lita på andra men du måste också lära dig att lita på dig själv. 

Jag har gjort misstag i mitt liv, lagt tid på dessa ytligheter och lyssnat för mycket på vad andra har att säga, jag har heller inte vågat göra dom sakerna som jag känner att jag vill göra. Man ska göra saker när man har chansen. 

Jag vet att du kommer att få press på dig, genom skola, jobb, från vänner och familj. Skolan har ett system som kräver att du är vaken, att du är med, och att du vill vara där,  hittar en motivation som driver dig framåt. Att  få  en viss press på sig kan vara bra,  så länge du kommer ihåg att göra saker som stärker dig och får dig att må bättre. Jag kände ofta tidigare att jag inte hade tid, jag var sönderstressad trots att jag inte hade något att göra. Men när din morfar blev sjuk & bara en månad senare gick bort i cancer så insåg jag att man ska lägga tid med nära och kära och göra det man vill göra, för det kommer komma den dagen när man inte kan det längre, och då kommer man att ångra sig, jag vill inte att du ångrar dig så som jag nu har fått göra. Jag menar inte att man ska gå och vara rädd och alltid vara paranoid, men att man ska tänka sig för och prioritera. 

Vad du än gör, så tänk dig för, du ska leva efter samhällets regler, men också efter dina egna regler. 

Oskrivna normer är värda att följa men är dom ytliga blunda för dom, för då ser du klarare än många andra. Lev livet som det är, en gåva som man får, jag har gett den till dig min älskade dotter. 

Varma kramar från din mor

Läs kommentarerna i inlägget 15 augusti
................................................................................................................................................
8.
Hej framtida mig!
Jag skriver detta brev för att jag tänkte berätta lite om mig och hur samhället funkar idag. 
Jag är nu 18 år sen cirka en månad tillbaka, det känns bra. På min födelsedag köpte jag både cigaretter och 3,5 öl precis som jag alltid sagt att jag ska göra. Jag är nu tillsammans med Elin sen elva månader tillbaka, det känns väldigt bra och jag är kär upp över öronen. 

Okej, jag ska berätta lite om hur samhället funkar. Just nu går alla runt med sina Iphones, Ipads och andra teknologiska prylar. Jag tycker att det är jättetråkigt, folk kommunicerar mindre och pratar nästan bara genom sin mobil via sms eller via Facebook. Jag hoppas att framtiden är bättre än så här. Ta hand om dig framtida jag och hoppas du har hållit hårt i mina vänner och flickvän. 
Med vänliga hälsningar 
unga Kajsa

Se tankarna i inlägget 9 augusti
...................................................................................................................................................

Pär Westling kommenterar
brevet på inlägg
7.
Hej! Nu är det nämligen så att det finns folk som inte tror på att det var Gud som skapade världen, vem var det då som skapade den? Kan det ha varit big bang?Jag tror inte det var den så kallade big bang som skapade den, för hur kan två ”planeter” eller vad man ska kalla det, krocka med varandra och skapa den hela världen vi lever i? 
Enligt mig så är det en stor myt.
Jag tror att det är som det står i Bibeln, att Gud skapade jorden på sex dagar och vilade på den sjunde dagen.
Jag vill att Gud i framtiden ska komma ner till jorden och predika, så att alla ifrån de som inte tror, till alla som tror på det, i från deras perspektiv kan se att det är en ren sanning. Eller vad menar du här egentligen?
Det är allt jag har att säga, tack för mig.
Mvh Anonym

Se tankarna i inlägget 28 juli
...................................................................................................................................................
6. Samhället vi lever i är fel!
Vem är jag? Jo det kan jag berätta för er, jag heter Anna Henriksson, går andra året på gymnasiet på Risbergska skolan som ligger i Örebro. Jag har alltid tyckt att det samhälle vi lever i är fel och jag vill gärna dela med mig av mina åsikter till er.

I dagens samhälle så kan man se hur det går neråt med det mesta, de flesta har inga jobb även de som har ett jobb trivs inte med det eller så kan de inte sluta jobba för de är rädda att bli arbetslösa. Ungdomar utbildar sig till något de kanske inte får jobb inom, då blir de besvikna och börjar hålla på med något annat som inte samhället tycker om. Vi är så beroende vad ALLA andra tycker och tänker och det är så himla fel, vi borde kunna tycka och tänka SJÄLVA, men nej, det kan vi inte göra för vi är rädda att vi ska göra fel och hamna i fel umgänge.

I det samhälle vi lever i säger de vad vi ska göra och inte göra, och då kan man undra varför är det så för? Jo för att i tidningar så står det vad för jobb man borde ha och vad som ger mest pengar. Då tänker man så klart att man ska utbilda sig till det även om man kanske inte får jobb eller tjänar så mycket som det stod i tidningen, då blir man väldigt emotionell och får andra tankar om att man har utbildat sig i onödan och börjar gå utanför samhällets ”normer” och ”värderingar”. Då anser de  vara ”nervärderande” och då vill man inte bekymra sig om dem längre. Då kan man ta ett exempel, varför människor blir fundersamma när de hör/ ser att Fredrik Reinfeldt inte får ”sjukavdrag” när han var sjuk två gånger när han skulle på EU-möte, då anser de att det är en helt annan sak, men nej, det är det ju inte för trots att han är vår statminister så är han är en vanlig människa som alla vi andra. Ska lagen bara gälla för oss som är ” vanliga människor”? Det ska gälla ALLA även Fredrik Reinfeldt. 

Man hör så mycket om rasism och man undrar ifall någon gör något åt det. Då kan jag säga att de är så många människor som arbetar emot rasism, för sådant ska inte förekomma i vårt samhälle även om ALLA har rätt att uttrycka sina åsikter om vissa saker så ska man väl tänka lite hur man formulerar sig. Man borde tänka lite innan man säger något som kan vara fientligt mot något och man borde vara mer på sin vakt än vad man brukar vara.

Jag skulle vilja att alla människor skulle kunna ta ett steg bakåt och tänka lite på sig själva och inse att vårt samhälle kommer gå under om vi inte gör något åt det. Det finns så himla mycket man kan göra för att påverka samhället på olika sätt. Ett exempel är att man går och röstar när man är 18 år, att man deltar i olika organisationer eller i olika föreningar som har med samhället att göra., för man kan göra så himla mycket som ungdom/vuxen bara man har insett hur vårt samhälle håller på att gå under. Det är vi som har skapat detta samhälle och det är vi som måste fixa det!

Hälsningar
Anna Henriksson

Se tankarna i inlägget 5 juli
...................................................................................................................................................
5.
Hej mina barn! 
När ni nu läser detta ligger jag redan i graven. Nu ska ni få läsa detta som legat och vilat väldigt länge. Ett brev från mig när jag är 17 år. När jag tänker hur mina barn ska se ut så tänker jag just på er. Men detta brev ska inte handla om hur jag tänker på det mina barn. Det ska handla om hur jag är och hur jag tänker på samhället. 

I Sverige idag bor det 9 miljoner människor. Jag bor med din mormor/farmor och hennes kille i centrala Örebro. Din morfar/farfar bor 4 kilometer utanför Örebro med sin nya sambo. Jag skulle vilja förklara mycket om hur jag har det och hur det är att leva 2014 men det är inte detta jag vill förmedla. Jag vill förmedla hur det är att leva i Sverige och hur jag och andra tänker om olika saker. 

Jag är väldigt insatt i samhället och värnar om allas mående. Sverige är ett välkomnade land för flyktingar och invandrare. Det finns folk som är emot invandring och folk som är för invandring. Jag är för invandring och vill att samhället ska bli mer mångkulturellt. Jag tycker att landet ska integreras och att det ska vara accepterat att vara muslim, kristen eller vad man än kan vara. Synen på invandrare är ganska varierande i Sverige. Många tycker att invandare tar jobben och lever på bidrag. Men enligt mig är det ganska svårt att leva i Sverige när det är så segregerat som det är. Invandrarna bosätter sig i förorten men enligt mig ska de bosatta sig tillsammans med andra kulturer och bo med andra människor från andra länder. 

Oavsett om du är vit eller svart ska man respektera varandra. Jag hoppas att ni har lärt er från mig och hjälper varandra och andra som behöver hjälp. 
Lägg det här ordet på minnet: SOLIDARITET.
Jag älskar er

Se tankarna i inlägget 30 juni
...................................................................................................................................................
4.
Kära du, mitt älskade barnbarn,
Året är 2014 och jag sitter i ett idélöst klassrum och stirrar på ett tomt A4. Jag stirrar på en datorskärm som säkert är så pass omodern så den inte finns i tillverkning längre när du, ett antal år senare, har det här brevet i dina händer. Här sitter jag och ska tänka ut ett intressant brev till dig, en person som jag idag inte känner men i framtiden kommer älska så länge jag lever. 

Jag ska först och främst berätta om mig själv. Då tiden är inne och du har läst det här brevet vet du säkert väldigt mycket om mig och vad jag har gjort i mitt liv. Saker som jag idag inte tänkt tanken om. Berättelser som du säkert kommer berätta för dina barn och som kanske till och med förs vidare och vidare genom åren. Jag vill berätta om mitt liv och hur det var för mig när jag växte upp men jag är rädd att jag ska tråka ut dig. Tänk dig att du ska skriva ett brev till framtiden, till en person som du inte har blekaste aning om vem han eller hon är. Att skriva av sig till en främling, känns konstigt men kanske är något klokt. 

Jag har inte en liknande uppväxt som mina klasskamrater, jag växte upp i en stad med en befolkning som är större än hela Sverige. Jag spenderade mitt liv som barn i en helt annan värld. Jag växte upp som den enda blondinen på hela skolan eller nej, jag och en av mina bröder var de enda blondinerna. Två av cirka tusen andra elever. Det var en mångkulturell skola och jag fick möjlighet att träffa så många olika människor från så många olika platser. Där fick man vara vem man ville vara utan att folk skulle se ner på en. Som person kunde man synas utan att någon gav fingret eller gav en negativ kommentar. I Sverige får man vara lite mer försiktig. När vi flyttade till Sverige igen så var det som att flytta till en helt ny värld än vad jag själv var van vid. Jag fick alldeles för många frågor om hur det var att bo utomlands som om det var något nytt för mig, för mig var det helt normalt. Under mina år som tonåring har jag fått vara med om mycket, fått oförglömliga stunder med underbara vänner. 

Jag vet inte var du befinner dig när du läser det här, kanske har dina föräldrar som mina egna åkt utomlands för att arbeta med människor. Kanske du också växer upp precis som jag gjort, långt bort från där man har sina rötter, långt bort från mig kanske. Men var du än är ska du veta att du är älskad oavsett vad människor säger till dig, så var stark och tro på dig själv. Även om samhället ser precis likadant ut i framtiden som det gör idag så hoppas jag att människor väljer andra alternativ och kan göra bättre ifrån sig. Sverige, landet lagom, landet perfekt som många tror, men jag själv vet att det inte är så. Trots att jag kan se mycket som är positivt med detta land kan jag även se mycket negativt. Alla tar saker för givet och är otacksamma för det vi människor inte får blir vi ledsna över och besvikna över medan det vi får knappt blir uppmärksammat. Många väljer att gå en annan väg och vi tror så starkt på att det är samhället som kontrollerar oss. Ska det inte vara vi som påverkar och kontrollerar samhället och gör allt till ett bättre ställe? Vi alla har så mycket att säga men det är så lite som kommer ut, så lite positivt. Vi väljer att föra fram det negativa vi har att säga och låter den positiva kommentaren sitta kvar, djupt ner i hjärtat. 

Mitt kära barnbarn, lev ditt liv som du vill. Ta vara på tiden som du har med dina vänner och din familj för en dag kanske det bara är du kvar som står på denna jord. Visst låter det hårt men så kan det vara ibland. Jag hoppas att jag kommer få träffa dig någon dag, få hålla dig i mina armar och krama om dig och säga om och om igen hur mycket jag verkligen älskar dig. För det vet jag redan idag att jag kommer göra, till galaxen och tillbaka. 

Från mig din äldre släkting
Lydia

Se tankarna i inlägget 26 juni
...................................................................................................................................................
3.
Hej mitt kära barnbarn
Nu när jag skriver det här brevet till dig vet jag inte vem du är eller vem din far eller mor är. Jag är just nu 17 år och är fast i tonårslivet med allt som det tillhör. 

I detta brev skulle jag kunna välja att skriva om hur Sverige är idag eller om hur mitt liv som tonåring är 2014 men jag tänker berätta om mina drömmar för dig, så att du ska kunna följa ditt hjärta och följa dina drömmar om jag nu inte har gjort det i mitt liv. 

I samhället i dag är det mycket fokus på att ”jaget” ska vara i centrum. Som häromdagen då jag satt i stadens park och såg hur kvinnor och män tittade snett på de hemlösa människor som satt och bad om pengar så de skulle få mat för dagen. Männen och kvinnorna tittade på dem och höjde blicken och ökade takten för att inte riskera att tvingas ge bort sina pengar. 

Om nu samhället bara skulle bry sig om sig själva, vart skulle medmänskligheten då ta vägen? Genom detta så har jag en stor dröm som jag vill förverkliga. Jag vill resa ifrån det rika och egoistiska Sverige, Europa och ta bort all materiel lycka och leva i ett samhälle där lyckan av livet självt uppskattas varje dag. I ett samhälle där livet inte är självklart. Att få njuta av dagen även om den inte är perfekt och att se det fina i det lilla är lycka.

I världen 2014 blir man hyllad och ses som en ”duktig” och god människa om man hjälper människor som har det svårt. Som min faster som tog hand om och adopterade ett barn ifrån Uganda. Jag vet inte hur många gånger jag varit hos dem och hört hur människor ser upp till deras goda gärning. Men detta omdöme är jag inte ute efter. Detta ska vara naturligt och inte utstickande i samhället. Det är hemskt att det är speciellt och avvikande om man är en god människa, det borde inte vara så.

Nu när många delar av världen är globaliserad så har jag chansen, att följa min dröm och åka långt bort från detta land till Afrikas kust. Där jag kan föra de föräldralösa barnen till en familj som kan ta hand om deras behov och drömmar. Så att inte 12-åriga barn får ge upp sin barndom för att världen är orättvis och fallen. 

Många säger att världen har kommit så långt och att vi människor är så välutvecklade. Men är vi verkligen det om vi inte kan ta hand om varandra och vara blinda av vår kärlek till oss själva och de pengar vi har, de pengar som bara gynnar oss när vi ger bort dem. 

Samtalen bland mina vänner lyder efter ämnet ”vad ska jag göra först efter studenten?” De tar resande, perfekta arbeten och stort hus för givet. Det är underbart att de ser framtiden så ljus men det är inte så överallt på planeten jorden även om det är 2014. I många länder är det fortfarande barn som inte kan se framtiden så ljust. De är glada om de får mat som mättar för dagen.  De är lyckliga om de får en utbildning och någon som älskar dem.

Jag vet inte hur livet är för dig. Du kanske bor utanför Sveriges gränser på grund av att jag förverkligat mina drömmar eller så bor du i Sverige och likaså jag. I vilket fall vill jag att du ska följa ditt hjärta och lev din dröm för att livet på jorden lever vi bara en gång. 

Med vänliga hälsningar Kristin 
...................................................................................................................................................
2.
Hej på dig du som läser detta brev! 

Detta brev skriver jag som en skoluppgift i ämnet svenska år 2014. Vi fick i uppgift att skriva ett brev om hur våra liv ser ut idag till valfri person. Så nu ska jag berätta om hur vårt samhälle ser ut idag, om hur just mitt liv ser ut och vad som är viktigt för mig i livet. 

Jag är en 17-årig tjej som bor ihop med min pojkvän som jag är förlovad med och har varit tillsammans med i tre år snart. Jag går mitt andra år på gymnasiet där jag läser Barn- och fritidsprogrammet, vilket är ett väldigt underskattat program enligt mig. Jag, till skillnad från vissa andra, valde jag faktiskt att gå detta program och hamnade inte här på grund av att jag skulle ha haft dåliga betyg. Jag älskar barn och det är det jag vill jobba med inom ett par år! 

Dagens samhälle är väldigt tekniskt och elektroniskt. Nästan alla skolor här i Örebro, där jag bor, ger ut datorer till eleverna. Vissa skolor har till och med iPads. Jag tycker att det är bra att skolorna ger ut datorer eftersom de kräver att allting ska vara dataskrivet nuförtiden. Det jag inte tycker om med att teknologin tar över skolorna är att man aldrig längre skriver någonting för hand, man får ont i kroppen och ögonen av att sitta vid datorn dygnet runt. Alla håller på med datorer, iPads, iPhones osv. tillräckligt mycket på fritiden så jag tycker inte om att det tar över skolorna också. 

Bortsett ifrån teknologin så är jag lite av en hemmafru på fritiden. De flesta av mina vänner är ute och träffar nya människor, festar och gör olika saker på deras fritid och det är väl sådant folk i min ålder gör också, men jag är för det mesta hemma och umgås med familjen. Jag träffar också mina vänner och är ute och socialiserar mig men jag är mer utav en familjemänniska än en festmänniska. Jag menar inte att det är någonting fel med att vara ute och festa osv, men jag har växt ifrån det där, jag är lite ”lillgammal” som mina vänner brukar säga.  

Mina framtidsplaner är att plugga färdigt, få det jobbet som jag vill ha efter gymnasiet och jobba i några år innan jag pluggar vidare till någonting. Sedan när jag har en stabil ekonomi och har fått några fler år på nacken så vill jag gifta mig och skaffa mig en egen liten familj. Jag är nämligen en storplanerare och ganska pedantisk av mig så jag planerar både små och stora saker in i minsta detalj, men det här med jobb och familj kan man nog inte riktigt sätta en exakt tidsplan på. 

Det här är de sakerna som betyder mest och är viktiga för mig! Familjen kommer alltså först och främst i alla lägen för mig. Sedan så vill jag satsa på jobb och familj osv för att jag tror på mig själv. Jag tror att man klarar av nästan vad som helst bara man har viljan och styrkan i sig själv till att ta tag i saker och bara göra de. 

Jag har själv varit med om rätt tuffa saker i mitt liv genom åren men här är jag idag och är jätteglad över mitt liv, väldigt tacksam är jag också över människorna som finns i mitt liv. 
Så mitt tips till er där ute är bara att satsa på det ni vill göra och möt livet med tro, hopp och kärlek!
Leyla

Se tankarna i inlägget 18 juni
................................................................................................................................................
1.
Lenas farfar havde en datter, der emigrerede til Danmark. Det er min mor.
Min mor giftede sig med en dansker. Frøken Ryø blev fru doktor Madsen.  Idag er der næsten ingen der hedder Madsen længere, det er værre end at hedde Jensen.
Frøken Ryø flyttede fra barndomshjemmet i Stockholm til sin mands barndomshjem i København .Her boede hun i den første tid med sin svigerfar og svoger.
Det var ikke let. Pengene var små i efterkrigstiden.
Men fremtiden var lovende med en man, der var læge.
Hun lærte sig dansk, fik tre børn, flyttede rundt efter mandens karriere-muligheder.
Da højdepunktet var nået, endte det brat. Ægtemanden, min far, døde.
Min mor valgte at bo i Danmark, hvor hendes mand blev begravet.
Hun blev enlig mor med tre børn i en lille lejlighed. Hun blev mere og mere svensk.
Hun talte både dansk og svensk med sine børn, alt det svenske blev dyrket. Julebesøg i Svenska Kyrkan i København.
Lenas danske farfar fik stor familie i Sverige og blev mere og mere svensk. Han tog de danske børn med til Odd Fellows jule-arrangement.
Hun var kvinden uden uddannelse. Han var manden med uddannelse.
Hun blev aldrig dansk, men hendes far blev svensk.

Strøtanker fra din danske kusine, der havde en morfar.......


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar