Jag rörs jag av innehållet i min farfars mors brev. Hon precis som jag önskar mer än allt att de utflugna barnen skall luta sig mot varandra för stöd i livet, ty hennes tid är utmätt. Modern, Ane Hanine Jensen, då 62 år vet att livet är skört och kort och att det gäller att ta till vara på varandra och ögonblicket.
Lite längre ner i skrivandet tackar hon för pengarna till födelsedagen. Hon gör det för att intyga att pengarna har gått till henne själv. Kvinnor har en tendens att inte prioritera sig själva, men nu vill hon visa att hon gjort det.
Livet har också vänt på så sätt att tidigare var det föräldrarna som gav ekonomiskt stöd till den utflyttade sonen. Nu går pengastödet i den andra riktningen. Om det kunde vi för första gången läsa i brev nr 17.
När Otto ännu arbetade i Malmö var han inneboende hos en fru Palm som vi förstått också skötte hans kläder. Kläder behövde skötes för kanske hade man en eller i bästa fall två par kostymer; en för jobb och en för fritid. Då vädrades, lappades och slutligen vändes tygerna ut och in. Nu har Otto tydligen varit förbi Malmö och hälsat på denna fru Palm. Modern skriver att fru Palm nog gråtit av lycka över återseendet. Är det hennes egna känslor som kommer in, funderar jag.
Sedan berättar Modern att yngste brodern Hans fått sluta på Titan som då var en känd metallfabrik i Köpenhamn. Hon hade önskat att han haft samma framåtanda som Otto. Man kan fundera på hur det var för Otto? Var han familjens stora hopp och stöttepelare? Om så, var det tungt att bära och vad kostade det honom?
I bakgrunden läser vi om kriget som fortgår och bristen det skapar. Att livet nog aldrig blir som det varit, börjar Ane Hansine inse, men hon är glad så länge de slipper komma med på närmare håll.
Nytt brev nr 18 inlagt på Danska brev
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar