Sista brevet till Sverige

Dödsannonsen införd å frånvarande söners vägnar av Kristian Jensen

Brev nr 44 är det allra sista brevet från den danska familjen och denna gång adresserat till sonen Einar i Norge. Året är 1930 och med det har det gått hela 16 år sedan Otto kom till Sverige.

Brevet är mycket svårt att tyda. Det är skrivet av Ottos och Einars Fader Hans Peter. Denne var både antingen helt blind eller mycket svårt synskadad samt gravt hörselskadad när han skrev brevet 75 år gammal år 1930.
Brevet är skrivit med svagt blåaktig anilinpenna och raderna vinglar upp och ner. Det syns att skrivandet varit en kamp. Fadern tackar för uppvaktningen på bemärkelsedagen. Uppvaktningen visar, skriver Fadern, vilken omtanke de fem sönerna har om sin Fader. Fast de är bara fyra söner. Det fanns en dotter, men hon dog år 1919 i lungsoten.

1930 är också året då Fadern dör. Ottos Moder dog i hemmet på Museumsgade 6, fyra år tidigare. Murarmästaren Hans Peter bor kvar på den adressen, men nu är tiden slut även för honom och därmed den här historien. En dag i september kommer han att hittas död vid ”Jernbanelinien vid Svinefedteriet”. Om han blev överkörd av tåget eller om bara livet tog slut av naturliga orsaker är ingen som vet.

Livet gick vidare för familjen i Sverige. Anna och Otto fick fler barn som alla växte upp och fick egna barn. Ottos bror Einar, de hade alltid stått varandra nära, flyttade så småningom också han till Sverige efter 25 år i Norge. Einar gifte sig med tant Agnes och kom att bo på Tobaksspinnargatan högst upp i en liten enrummare med balkong. De fick aldrig några barn. Einar var precis som Fadern murare.
Kontakten med vännerna Tofts och bröderna Kristian och Sörens hölls vid liv in på 1970-talet för att därefter avta.

Okänd ung dam tillsammans med bröderna Otto och Einar på dennes balkong i Sverige

En av Ottos tre döttrar, liten Gudrun, kom att gifta sig med en dansk man, Bjarne. Det var så att familjen i Sverige, som så många andra svenskar, brevbombade Danmark under andra världskriget i syfte att störa nazisterna. Kärlek uppstod i brevtrafiken mellan Gudrun och Bjarne och svenska Gudrun kom att bli dansk. Gudrun och Bjarne fick tre döttrar, mina kusiner.

Bara för några år sedan skrev vi, jag och de danska kusinerna, fortfarande brev till varandra, som ett sätt att hålla kontakten. När Postverket glömde stämpla frimärkena sände vi dem fram och åter över sundet för att förbilliga skrivandet.

Förlåt oss Postverket, men det är nog preskriberat. Sedan med datatrafiken började vi mejla varandra. Och idag skypar vi också för att hålla kontakten. Det är en glädje att vi har varandra. Och man skulle kunna säga att cirkeln är sluten.

Läs brev nr 44, vilket är det sista brevet, på Danska brev